25/5 2020

Och helt plötsligt kändes det inte alls lika hopplöst längre. Men nu är det här igen, tvivlet. Jag vet inte längre, är det hopplöst - eller finns det hopp? Finns det anledning att försöka hålla det uppe? Det gör det alltid, såklart. Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Och även om jag inte alls tror att det är så, så tror jag att människan av biologiska skäl håller det uppe väldigt länge, ofta kanske ohälsosamt länge. Det gör också jag. Fast det ofta slår tillbaka som en käftsmäll, för att man som ovan nämnt, håller det där satans hoppet uppe ohälsosamt länge. Det stressar kroppen. Både hjärtat och hjärnan. Men vad vore livet utan lite kroppslig och själslig stress? Mitt vore med största sannolikhet ganska grått, monotont, långtråkigt, och faktiskt, kanske, till och med meningslöst.