utdrag ur arkivet: min värsta hjärtesorg

Jag har lyckats hitta min gamla blogg. Ballt och hippt-bloggen, om det mot förmodan är någon som fortsatt är kvar här sen den storhetstiden. Jag hittade inläggen jag skrev efter att min förra kille var otrogen mot mig. Det är det mest hjärtskärande jag läst tror jag. Det är så lätt för mig att så här efteråt ursäkta hans beteende eftersom jag inte längre känner mig ledsen. Det är så lätt för mig nu att tänka att det han gjorde inte var så farligt och att det är dumt att skriva saker om honom och vår relation som han inte godkänt Men man äger faktiskt sina upplevelser och känslor. Jag äger den här upplevelsen, det som har hänt mig, det jag kände då och det jag känner nu. Så här kommer ett inlägg om den största och värsta hjärtesorgen jag upplevt. Jag önskar den inte ens till min värsta fiende. 9 juli 2012, 06:16Klockan är 05.56 och jag har precis rivit ut alla dina saker. Rensat i hela garderoben. Lagt allt i en stor hög. För i samma garderob hör vi inte hemma i nu. Jag har knappt gråtit sen du sa det. Jag förtjänar inte dig, sa du. Förlåt. Jag vill bara hålla dig i mina armar, få ta på dig och känna att du är här. Du ska aldrig mer ta på mig, svarade jag och du höll med och sa att det är bäst så.Det är så jävla svårt att hata och älska någon samtidigt. Att den du helst av alla vill ligga nära, också är den som gjort allt så förstört och trasigt. Men samtidigt har vi varit väldigt förstörda och trasiga länge. Vi har velat och önskat och hoppats att allt ska fungera igen. Om vi bara gör det här kommer det gå bättre, vi måste kämpa och kan inte ge upp. Sen blir det aldrig helt bra och inte helt rätt. Vi bara står och trampar. Vi älskar varandra men det räcker inte. Det räcker för fan inte. Sånt vill man inte tänka på, så man skyfflar undan det och gräver ner det. Låtsas inte om och ändå finns det där mellan oss varje dag.Jag hoppas en dag att jag kommer kunna kolla tillbaka på våra år tillsammans och tänka på det som något fint. Att du passade så bra med 17-18-19-åriga Sara. Men att vi sen bara inte gjorde det längre. Just precis nu känns det som att du har förstört alla mina fina minnen och en dag hoppas jag att jag kan förlåta dig för det.10 juli 2012, 08:07Det värsta är när man vaknar upp på morgonen (i soffan, klarar inte av att sova i sängen vi delat) och påminns på nytt varje dag. Tänker att jag kan leva utan dig, men jag vill verkligen inte. Igår sa vi hejdå. Bara satt mittemot varandra och grinade en timme. Jag sa att du sårat mig så mycket och att det är så jävla orättvist avslut. Det rann tårar från dina kinder, din tröjärm var blöt och du sa att du skulle göra vad som helst för att göra det bättre. Var med mig ville jag skrika. Men det går inte. Det är för mycket i vägen. Sen tog du din gröna resväska och gick ut genom dörren. Jag tittade bort.10 juli 2012, 19:06Nu har jag ätit mitt första mål mat sen i söndags och även tagit min första dusch och bytt kläder. Ett första steg mot att bli människa igen! Imorgon ska jag gå till jobbet! 11 juli 2012, 11:06Jag är på jobbet. Det känns bra men också som det värsta jag gjort. Får ta korta toalettpauser. Sitta och stirra in i den vita väggen. Men jag är här.11 juli 2012, 19:14Jag är helt slut. Haft de tre sorgligaste tillfällena på bara tre dagar. Jag orkar liksom inte mer. Idag träffade jag honom för sista gången på obestämd tid. Ville dö av sorgsna känslor, men gick ändå därifrån med någon slags tillfredsställdhet inom mig. Liksom som att jag vet att det en dag kommer bli bättre, att det kommer lösa sig. Jag kommer känna mig ledsen, sviken och sorgsen ett tag nu. Det är okej. För en dag har det löst sig, på ett eller annat sätt och fram till dess måste jag börja leva igen.12 juli 2012, 22:14Ska sova i denna säng för första gången den här veckan. Och den 1 augusti sitter jag på planet hem till Luleå. 13 juli 2012, 20:50Har skrattat idag. Så jag fick ont i magen.15 juli 2012, 01:38Kan inte sova. Känner mig varken ledsen eller glad. Bara lite tom. Vemodig. Melankolisk. 22 juli 2012, 18:26Idag har det gått två veckor. Det har varit två jävliga veckor och nu är dom över. Dom kommer aldrig mer igen. Det känns så jävlajävlajävla skönt att veta att det har lagt sig lite tid emellan. Att det redan känns lite bättre och att det kommer gå två veckor till och sen ytterligare två veckor och två till och plötsligt så känner man sig hel igen. Jag har redan börjat skratta igen. Jag skratta såna hjärtliga skratt som gör att jag får ont i magen och tårar i ögonen. Jag går upp på morgonen, tar på mig kläder, leker med alla barn på jobbet och går hem igen. Äter middag med mitt kollektiv. Går och lägger mig och tänker att "idag känns det ju inget speciellt egentligen". Ibland tänker jag kanske på vad han gör, vad han tänker på och vad han känner. Andra gånger tänker jag att det faktiskt inte är mitt problem längre och då känner jag en liten lättnad inom mig. Att veta att jag inte behöver bry mig om precis allt han gör, när han gör det, om jag inte vill. Vissa dagar vaknar jag upp på morgonen och har ont i hjärtat. Tänker att jag saknar honom så jävla mycket. Inte hela tiden, men ibland. Ibland när jag vaknar på morgonen och sängen känns så tom. För det mesta tänker jag bara på sakerna jag gör precis just nu. Nu äter jag middag, nu dricker jag vin, nu ser jag på serier, nu ska jag lägga mig. Gör allt jag gör till mina egna rutiner. Tänker mycket på vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag vet inte vad som kommer hända väl i Luleå, vad jag ska göra, vem jag ska träffa eller vart jag kommer vara om två månader men jag vet att det kommer bli bra. Snart. 25 juli 2012, 23:00Känns helt sjukt att om precis en vecka kommer gå och lägga mig hemma i Luleå. Vakna upp där. Fortsätta med det i veckor och kanske månader. Gå efter de vanliga gatorna, träffa samma människor, gå ut på samma ställen, fika på kvällarna och sitta i samma vanliga soffor. Ändå kommer ingenting vara som vanligt. Men vet ni vad? Jag tror inte att det är någonting dåligt.Jag tror att jag lyckats bli en bättre person på så många sätt. Det handlar väl egentligen om det, livet. Att utvecklas, bli bättre, ibland ta två steg framåt och ett bak men liksom gå framåt. Hela tiden. Ibland så sakta att det inte alls märks. Ibland flera steg åt gången. Jag har bott i Norge i sju månader. Det har varit sju ångestfyllda, roliga, bra, ledsamma, fina och kaosartade månader. Jag har tänkt mycket på senaste att jag ångrar saker jag gjort här, att det är så mycket jag hade kunnat göra annorlunda. Vad hade hänt om jag aldrig hade åkt? Om jag bara hade bestämt mig för att stanna hemma? Saken är ju den att det inte finns någon som helst idé att tänka på det viset, eftersom att det aldrig på något sätt kommer gå att ändra en enda sak. Allt vad dessa sju månader mynnade ut i har hänt och det kommer aldrig gå att ta tillbaka. Däremot kan man välja mellan att älta eller att helt enkelt bara fånga upp alla fina och bra saker. Som alla gånger jag och Emelie legat i denna fina bruna soffa och skrattat så vi gråtit. Den kvällen när vi grillade på vår garageuppfart. När Kickan och Erik bodde hos oss och vi blev en fin liten familj. Att jag lärde känna Julia. När vi hade vinpicknick på parkbänken här utanför oss. När dagisbarnen första gången började fråga mig saker. När de första gången kom och mötte mig i dörren för att få kramar. Första gången jag kände att jag verkligen trivdes i Stavanger efter veckor av ångest.Jag har också förstått att jag har den finaste familjen som jag älskar och värdesätter något otroligt. Att det jag längtar allra mest efter är att få träffa dem varje dag igen, att få sitta i soffan med mamma och pappa och kolla på svt, se film med min lillasyster på nätterna och liksom få bli mig själv igen. Så även om denna vistelsen i Stavanger fick sorgligaste möjliga slut, även om jag ibland har den tyngsta stenen i bröstet när jag tänker på det och även om det är mycket som gör ont vet jag ju att allt kommer bli bra. Att för varje gång jag ligger på ett golv och vrider mig av skratt, för varje gång jag träffar människor jag inte sett på länge som gör mig lycklig och för varje gång jag gör någonting bara för att jag vill det och bara för min skull så blir jag lite helare. Precis det är vad jag ska göra nu, och sen kommer allting falla på plats av sig själv. Tack för denna tid, Stavanger. En dag kanske vi ses igen. 28 juli 2012, 10:22Det gör så ont att inte kunna vara nära. Det är som att vi glömmer bort det ibland, de korta stunderna när vi setts. Du lyfter upp handen för att stryka bort lite hår från mitt ansikte eller kanske stryka min kind (så som du alltid gjorde) och kommer i sista stund på dig själv. Bara en decimeter ifrån. Som att jag ibland får en impuls att stryka över ryggen eller ha handen i ditt hår. Att hålla sig tillbaka. Att vilja så gärna men att hålla sig själv tillbaka. Du säger att du kan leva med alla konsekvenser, men att det värsta av allt är att du gjort såhär mot mig. Att du gjort mig så illa. Att det är det svåraste att leva med. Jag bara skriker åt dig. Ser dig rätt i ögonen och skriker elaka saker. När vi kramas hejdå luktar du på mig. Begraver näsan just vid halsen och tar ett djupt andetag. 30 juli 2012, 10:20Läste inlägg tre veckor bakåt. Minns att jag gick ut på promenad. Satte mig på en trottoarkant. Ville gråta men det gick inte. Istället satt jag bara där och var rätt igenom ledsen och kunde inte få ut det ur systemet. Det bara rev inom mig, men jag kunde inte bli av med den känslan. Den känslan av hopplöshet är nog den värsta jag någonsin känt. 5 augusti 2012, 13:45Det är helt enkelt inte någon idé att hata någon man älskar även om man så gärna vill.