Hyllningsinlägg 27/30

Dom där syskonen till ens föräldrar är väl ändå lite speciellt ändå. Jag tycker i alla fall det. Va fint ändå.  Jag har i alla fall en moster, en faster och två farbröder, tyvärr ör en till inte i livet som jag tidigare skrivit om.  Mammas syster Marianne påminner mycket om mig själv. Många säger att vi är lika också, vilket jag tar som en komplimang för klart man vill vara lik sin moster. Beundrar henne stort och högt. I allt hon gör och har gjort. Hon är en väldigt fin människa. Med det största hjärtat. Jag minns när jag mådde dåligt, alltså sådär på riktigt första gånger, då kom det ett armband i min brevlåda. Med min favoritfärg, lila med texten ”aldrig ensam” . Hon bryr sig verkligen om mig och det är så himla fint. Är så tacksam för henne. Verkligen SÅ tacksam.  Damerna först sägs det så jag fortsätter med pappas syster Margareta. Om ni inte träffat henne så är det tragiskt. Finns nog ingen roligare människa än så. Minns att jag alltid blir glad av henne, hennes energi gör en alltid på bra humör. På det sättet hon bara är, när hon är sig själv. När jag var mindre var jag så rätt för henne och Tommys katt, herregud. Bortsätt från den, tacksamheten är för stor. Bästa Maggan.  Sen har pappa två bröder - Tord och Björn. Skrämmande lika varandra i deras sätt att vara så man blir ju helt mörkrädd. Har bara positivt att säga om dom. Världens snällaste, på sant.  Mina kusiner är ändå några styckna. Umgås inte med dom på det sättet men jag tycker alltid det är mysigt när vi väl ses. Alla är så goa och snälla och framförallt knäppa, men det är det bästa jag vet, man kan alltid vara sig själv liksom. Är även en väldigt blandad ålderskara så det är lite kul det med. Malin, Jeanette, Jessica, Jocke, Hampus, Axel, Noel och på mammas sida har vi Lucas.  Tack för att vi alla finns 🌸