Inte alla män - knappt ens några män

Jag skriver självklarheter.Tack för det liksom.Jag förstår varför ni tackar och det är för jävla illa. "Människan är dessutom död och kan inte höras." Ord från en empatistörd. Från någon som antagligen inte kan reflektera över det han gjort. Som undrar vad i helvete alla gormar om och på allvar tror att det endast handlar om "en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här." Inom mig rasar ur-känslorna.  Det finns en scen i Vita Huset när president Bartlett ska förberedas inför den stora presidentdebatten. Han snubblar på frågan om varför han är mot dödsstraff, om han inte skulle vilja mörda den som i det nämnda exemplet mördat hans dotter? Det hela visar sig vara en fint för att se om medarbetaren Toby Ziegler ska kunna hålla sig från att explodera när Bartlett inte minns sina argument. Argumentet är enkelt. Självklart skulle jag vilja döda någon som gör så mot någon jag älskar. På det mest brutala sätt dessutom, vilket är själva anledningen till att vi har domstolar och lagar att följa och också en anledning till varför dödsstraffet är fel eftersom det bara handlar om hämnd.  Jag är inte bättre än någon annan. Jag föreställer mig att jag skulle kunna förvandlas till ett monster om någon hotade min familj och det är de känslorna jag jobbar med när jag ser skådespelaren uttala sig som en följd av reaktionerna på den starka dokumentären om Josefin Nilsson. Få lär ha undgått den vid det här laget. Själv har jag skrivit två inlägg om den på Instagram. Jag skriver där för att jag måste. Jag skriver här för att jag måste. Det är så jag oftast tar hand om sådant som är överväldigande. Jag vill slå näven i väggen, men slår ner tangenterna istället. Sätter känslorna i orden. Försöker. Efter det första inlägget fick jag en kommentar. "Äntligen en man som säger något. Tack." Jag svarade att ett tack inte var nödvändigt för något självklart, men jag vet ju varför den som skrev detta kände ett behov av att säga tack. Därför att det är alltför sällsynt att män skriver något i dessa frågor. Det är kvinnorna som tar striden. Det är kvinnorna som går först och det är väl möjligen en sak. Många har på ett skickligt sätt skaffat sig rejäla plattformar de senaste åren och kan nå många med sina åsikter väldigt snabbt, men att vi inte ens går i andra ledet. Eller tredje. Det är det som gör det hela pinsamt.  När män väl väljer att kommentera den här sortens ämnen är det inte sällan i ett försvar för oskyldiga män. Dem själva. Inte-alla-män-männen rusar till passionerade värn för oss övriga som inte bett om det. När självklara mothugg kommer fortsätter de ilsket driva sin defensiv framför sig. De kan lägga lång tid på sina förklaringar och tycks märkligt nog mer rasande över det faktum att kvinnor pekar ut män som grupp snarare än att vara väldigt tydliga med individen det handlar om i det just då aktuella fallet.  Själv har jag aldrig förstått den där indignationen vissa känner. Jag har inga problem med att män pekas ut som grupp eftersom det är män som grupp det handlar om. Män utgör de misstänkta för 83 procent av alla misshandelsbrott och 97 procent av alla sexualbrott för att nämna ett par siffror som väldigt tydligt visar vad det handlar om. För ett par år sedan gjorde jag ett reportage om en kvinnojour. Den ansvarige där berättade att våldet mot kvinnor är så vanligt förekommande över hela världen att WHO kallar det en global pandemi. En farsot alltså. Som svininfluensan.  Saken är den att det här mansvåldet inte bara drabbar kvinnor. Det drabbar oss själva också. I stor utsträckning. Själv har jag blivit oprovocerat misshandlad två gånger i mitt liv. Båda gångerna av män i grupp. Om jag går längs gatan en sen kväll i stan och möter ett gäng grabbar spänner jag kroppen, gör den redo för flykt eller, i värsta fall, strid. Om jag möter en grupp tjejer fortsätter jag bara rakt fram. Om jag joggar en sen kväll och möter en kvinna tänker jag mest på att hålla något slags avstånd så att hon ska förstå att jag inte är ett hot. Min fru, hon skulle inte ens komma på tanken att ge sig ut och jogga en sen kväll. Eller ens på dagen, ensam i en skog. Nej, hon springer på trottoaren nära människor och trafik. Där har vi skillnaden.  Jag har mött otrevliga kvinnor, taskiga kvinnor, säkerligen elaka kvinnor, men aldrig någonsin känt mig fysiskt hotad i sådana sammanhang. Där har vi också skillnaden.  Det händer att kvinnor mördar män, men det är så oerhört sällan det sker att "risken" i stort sett är försumbar. När det sker blir det en följetong i media och dokumentärer i radio och tv (Arbogakvinnan) eftersom det följer den gamla journalistiska sanningen: Hund bet man, ingen nyhet, Man bet hund, löpsedel. Ja, alla män går givetvis inte runt och biter hundar, bara så att ingen känner sig orättvist påhoppad här.  Under det senaste inlägget av Wennstram fanns, när detta skrevs, 116 kommentarer. Runt tio av dessa är skrivna av män och två tillhöra "inte alla män"-män. Det är för jävla illa att det ska vara ovanligt att en man uttalar sig stöttande i de här frågorna. Att vi ställer oss bredvid kvinnorna och riktar vår gemensamma ilska mot våldet. Mot denna farsot. Det borde tvärtom vara legio. Det borde vara en sådan vardag att ingen någonsin skulle behöva känna behovet av att säga tack. Så en uppmaning. Om ni känner er orättvist attackerade när kvinnor talar om rädslan för gruppen män, rikta den ilskan mot männen som ligger bakom våldet. Risken är stor att du känner någon som är skyldig. Det syns antagligen inte på honom, men han är din arbetskamrat, din vän, din bror. Prata om det. Skriv om det. Gå med i organisationer som jobbar mot det. Jag är medlem i MÄN, det finns andra.  Just nu brinner vi för Josefine. Om vi aldrig lär oss tvingas vi snart brinna för någon annan och samtidigt som vi gör det lider miljontals kvinnor i tystnad under hotet om och leveransen av våld från manliga nävar.