NI

Hur kan det bara ha gått två månader sedan jag flyttade in hos och blev storasyster till mina små hjärtan?  De som varje dag får mig att le och skratta, de som varje dag överraskar mig, imponerar mig, glädjer mig. Jag har redan fått vara med om så stora händelser i deras liv, sådant som bara händer en gång. Maja och Filip slutade med napp och börjar nu sluta med blöja. Lucas har fått sin första lösa tand. De växer upp i sina starka personligheter mitt framför ögonen på mig och för mig är det helt fantastiskt. Jag älskar hur stark deras kärlek till varandra är, hur de tar hand om och stöttar varandra i alla lägen, hur de matchar varandra med kepsar och jackor. Jag älskar Filips busiga leende och hur han redan vid tre har ett öga för detaljer och vägrar gå till dagis om han inte får ha sina "coolingbyxor" och strumporna exakt lagom högt upp på anklarna. Jag älskar Majas bubblande skratt, hur hon säger Katte Hitty till Hello Kitty och hur hon så ofta visar förståelse som jag inte trodde en treåring kunde ha. Jag älskar hur jag ibland kan prata med Lucas som att han är 12 och hur jag ser i hans ögon att han faktiskt förstår, hur han hjälper mig med tvillingarna och tar sig an rollen som storebror på ett helt makalöst sätt, hur han redan nu börjat utveckla intresse för styrketräning och älskar när jag lär honom nya saker. Det finns så mycket att säga och ändå känns det inte som att orden räcker till. Det är en speciell känsla att känna sig så älskad, respekterad och omhändertagen av en familj som bara de senaste månaderna har kommit att bli min. Tack Jenny, Patrik, Lucas, Filip och Maja för att ni låter mig vara storasyster.