ETT ÅR SENARE.

Det skiljer nästan exakt på dagen ett år mellan bilderna nedan. Så mycket som har hänt - så mycket livet har förändrats sen förra augusti. För ett år sedan hade jag precis påbörjat min höstutmaning där hela mitt fokus låg på (mycket!) träning och bra mat. Allteftersom hösten gick utvecklade jag min träning och kroppen förändrades åt det positiva hållet. Vid jultid blev jag dels trött på det där levnadssättet och behövde släppa en del av mitt fokus, men jag valde också att förändra min livsstil ytterligare för att kroppen skulle må sitt allra bästa när vi skulle försöka bli gravida några månader senare. Augusti 2013 vs Augusti 2014 (v. 18 i graviditeten) Nu känns förra hösten som miljoner år sen och min forna kropp känns redan som ett minne blott. Missförstå mig rätt. Jag är jätteglad och tacksam över att vara gravid, men de här första månaderna har på ett sätt varit en psykisk kamp. Det är inte alla som har turen att enbart få en söt liten kula på magen så fort graviditeten börjar visas. Det finns också de vars kropp reagerar som min har gjort. Jag blev väldigt svullen (menssvullen upphöjt till fyra) direkt som graviditeten gjorde sig påmind, höfter och lår har definitivt blivit bredare och rumpan har sjunkit ihop som ett russin. Brösten har däremot expanderat till massiva meloner (mina mått mätt) och jag har hittills gått upp två BH-storlekar. Tillsammans med några extrakilon som satt sig på minst önskvärda ställen och en mage som inte alls blivit en kula (förrän nu) har det bidragit till en känsla av att jag enbart har gått upp i vikt igen. Som om min tidigare övervikt har besegrat mig genom att jag givit mig hän åt dålig mat och minimalt med motion. Det har varit stundvis varit riktigt påfrestande och särskilt när jag tidigare i somras var på Mallorca och skulle gå runt i bikini i en hel vecka. Då saknade jag fjolårets kropp något så vansinnigt mycket. Eller bara den kropp som jag hade i vintras när jag var i Thailand. Januari 2014 Sen ungefär två veckor tillbaka börjar det rätta till sig. Vikten står någorlunda stilla och magen har börjat bli rund istället för enbart fläskig och svullen. Jag har inget emot att bebismagen växer, men resten av kroppen får gärna ha uppehåll från att växa nu på ett tag. Om inget annat för att alla kläder sitter konstigt. Jag tycker normalt sätt om höstkläder, men det ska faktiskt bli extra skönt i år att dra på sig en tjock kofta och slippa tänka på hur alla tighta blusar och linnen kommer sitta varje gång jag har tvättat dem. Det som passar en vecka kan ju vara litet nästa. Blusarna har jag exempelvis inte kunnat knäppa över brösten sen vecka 6 och nu börjar jag även få knäppa upp sista knappen nerifrån. Mina snortighta jeans har jag inte kunnat ha sen vecka 8. Inte för att jag inte fick på mig dem, utan för att de satt fruktansvärt obekvämt. Slutsatsen är ändå att jag inte för mitt liv skulle vilja byta ut min bebis mot en vältränad kropp, men att det faktiskt kan vara psykiskt påfrestande när kroppen förändras. Det tänker jag vara ärlig och säga och säkert prata om flera gånger här. Precis som jag har varit ärlig genom min tidigare viktresa, så kommer jag vara ärlig nu...