Ingenting och allting

Det är tack och lov inte ofta som jag får riktigt tunga skov längre. Men när man hamnar i ett sådant så upphör livet totalt. Man är alldeles ensam i sig själv, i sin sjuka kropp. Utlämnad åt allt och ingenting. Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det men det är skrämmande och ensamt. Allting, bara vakenhet och sömn. Bara samma upprepning, samma tomhet. Allting, bara ingenting ingenting ingenting. Jag kan känna hur det fyller mig, just ingenting. För tar jag bort ingenting så tvingas jag känna smärtan som äter upp mig. Jag sjunker som en dykarklocka, svart och tung och alldeles, alldeles ensam. Det är som om min hjärna kan omfatta och förstå att nu måste vi stänga av allt att inget annat spelar någon roll. Jag ligger i mörker och känner bara att jag dör nu, att jag kanske dör nu.