Att se sin egen utveckling

Okej, jag skulle vilja ta en minut och prata om personlig utveckling. Jag sitter på Starbucks, smuttar på en latte och jobbar när det plötsligt slog mig vilken jävla resa jag gjort på insidan dom senaste tio åren. När jag tänker tillbaka på femtonåriga Sofie byter jag gärna tanke snabbt, för usch vad osäker och ångestig jag var på den tiden. Utan att jag förstod vad problemet var. Det är först nu, efter några år av svår depression och terapi, som jag förstår att jag inte alls behövde må som jag gjorde då om jag bara fått hjälp. Då var det ju normalt för mig att känna panik- och flyktkänslor och jag tippade alltid på tå för att göra alla nöjda. Jag överanalyserade allt och hade scenskräck. Jag tror inte att jag pratade engelska på en enda engelskalektion under fem år. Aldrig inför klassen. Men så ser jag på Sofie idag. Efter terapi och med en mer medvetenhet om mitt inre mående och mina viljor och drömmar. Jag har faktiskt rest själv flera gånger under de senaste åren, till länder där engelskan varit mitt enda sätt att göra mig förstådd och träffat människor jag aldrig ens sprungit på i mataffären innan. Jag utmanar min sociala fobi konstant, löser problem utan att få en panikattack och jag följer min magkänsla och mitt inre driv. Förr gjorde jag saker som jag trodde andra ville att jag skulle göra, alltså typ följde strömmen snällt. Förstå hur coolt ändå. Att man kan växa även i psyket och komma ur sitt skal. Börja våga våga och sen VIPS så sitter jag här ensam i Brighton och dricker latte. Imorgon ska jag möta upp engelskspråkiga modeller och ha min första fotografering utanför Sverige. En fotografering jag vågat jobba för och vågat våga. Klapp på axeln Sofie, ditt femtonåriga jag är stolt.