why so scared.

jag vet egentligen inte vad det är och varför jag känner så starkt. men jag kan inte sluta känna, vilket jag ju inte vill. men jag skulle ibland vilja känna mindre. inte så intensivt och inte så mycket och länge. jag äts upp av mina egna känslor emellanåt och då jag längre inte klarar av att packa på med känslor på varandra så brister jag. idag brast jag och jag kunde inte sluta gråta. min kollega, och en av mina bästa vänner sa "hela du förändras, ditt tonläge blir helt annorlunda då du är på gång till att bryta ihop". jag kunde inte sluta och jag gick ut och tog ett varv runt huset, tände en cigg och gick sedan åter in till jobbet. har sedan dess bara väntat på att få komma hem. släppa allt och gråta. fulgråta. det är så frustrerande att egentligen veta vad man skulle behöva göra men inte riktigt ha energin/handlingskraften till att faktiskt göra det. jag tillåter mig bara gräva ner mig ännu mer, låter allt bara sätta sig ännu djupare och på så vis också förlora kontrollen ännu mer. jag vet inte varför jag är så destruktiv i mitt känsloliv, varför jag låter mig själv behandla mig själv såhär. jag vet egentligen inte vad jag vill skriva mer. hittar inte orden. är så full av känslor men känner mig ändå tom. vill bara vakna upp till den dagen då jag bestämt mig för att det får vara nog och då också göra något. fattar inte vad det handlar om hos mig... tajming? rädsla? självdestruktivitet? tänkt att generellt sätt oftare må bra än dåligt. min kollega och bästa vän, ovan nämnd, är en så klok människa. han ger mig så jävla mycket råd och trygghet, fast han inte vet om det. för han vet inte allt det som tynger mig. men vi pratade för någon dag sedan om uppfattningar och hans om mig. han berättade att han aldrig i sitt liv skulle gissat på att jag hade så mycket i mina tankar/i mitt liv som tyngde mig. han sa "du är den människan, som jag träffat, som sprider mest glädje runt dig. du är så förtroendeingivande, du är så lojal och så jävla genomgod." han sa även "fundera på hur mycket energi din kropp då gör av med genom att bara upprätthålla den bilden när du inuti är ett vrak". det fick mig att fundera. hur jag egentligen tror att jag gör mig gått genom att "köra på", inte sprida negativitet, inte visa att jag mår dåligt men att jag egentligen kväver mig själv mer och mer för varje sekund. jag säger inte att alla känslor ska sitta utanpå och att man ska släppa fram allt... men jag måste tänka över vad jag egentligen gör. då jag hamnat i dessa tankebanor ser jag bara en bild framför mig. en strand, tomt på folk, jag sittandes i solnedgången.. vindpustar, varm luft, trygghetskänslor. kanske en dag. vad fan är jag så jävla rädd för. vad fan sysslar jag med.