Att slänga lilla gumman i väggen

Vet inte om det var tidigare inlägg som gav mig energi. Men idag känner jag mig tydligen lite halvt stridslysten. Samtidigt är det en ganska befriande känsla att frångå mitt diplomatiska jag och sätta ned foten. Borde kanske prova oftare, haha. Fredagskvällen inleddes med ett möte med styrelsen då vi skulle diskutera en fråga som rör vår boendemiljö. Som en överraskning hade de bjudit in parten som påverkar boendemiljön. Väldigt märkligt att göra på det sättet. Hursomhelst,  under det mötet väcktes ganska starka känslor hos oss som var inbjudna och jag måste säga att den andra parterm använde sig av ganska osympatiska härskartekniker. Men under samtalet delgavs vi information som verkligen inte borde ha kommit från den sidan utan den borde ha kommit från styrelsen.Så ja. Medan mitt adrenalin pumpade så uttryckte jag lugnt och sakligt (fick faktiskt höra efteråt att jag varit väldigt lugn!)  min enorma besvikelse för styrelsens agerande. Och jag fick stå upp för mig själv genom att säga till herr härskarteknik att han varken behövde peka eller gestikulera åt mig då jag tycker att det är en väldigt tråkig attityd.  Är det något som kan irritera mig till döds är människor som har en "lilla gumman-mentalitet". Här ska det inte lilla-gummas. Jag hade så mycket adrenalin i kroppen efter mötet så att jag var tvungen att ringa karln min (och jag gillar verkligen inte att prata i telefon). Med risk för att vara väldigt osvensk nu - men jag var eller snarare är stolt över mig själv att jag stod upp så bra för min sak på ett sakligt sätt. Jag har nog en lite konstig personlighet på den här punkten. Jag kan gå igång ordentligt och som sagt ha adrenalin som pumpar men hamnar alltid i något diplomatiskt läge där jag försöker rättfärdiga den andra parterna agerande och åsikter för att sedan ångra mig lite efteråt. För när jag har hunnit smälta saker så tycker jag att agerandet/åsikten eller vad det nu var, var dåligt. Suck, undrar om det är någon som känner igen sig i detta? Lite feghet kan jag tycka att det är. Men faktum är att jag även i veckan, på jobbet, var lite mer som ovan. Jag stod väldigt mycket fast vid mina slutsatser och åsikter. Även om jag då diskuterade med någon som står betydligt högre upp i "hierarkin" än jag. Den personen har ett ganska arrogant beteende men också väldigt mycket mer expertis inom området än vad jag har. Men då vederbörande inte hade läst på om själva huvudfrågan så kunde jag helt enkelt varken ändra mina slutsatser eller min åsikt. Bra det.Så ur eget perspektiv så borde jag nog ta med mig den här veckan till kommande veckor. Bara för att jag står upp för min sak så innebär det ju faktiskt inte per automatik att man kan lyssna på och förstå andra.Huh. Vilken fredag alltså!