Ångest

Det närmar sig augusti. Det betyder att jag snart, mycket snart, ska skicka in min uppsats till skolan. För att kanske gå till opponering ( där man får läsa en annan students uppsats, och en läser min, så ger man feedback). Det är det kursmålet jag har kvar, det och att sedan ändra det som behövs i min uppsats. Och sen lämnar man in en sista gång. Och då är den förhoppningsvis godkänd. Men tänk om jag inte når opponering nu heller? Tänk om uppsatsen inte har blivit ett dugg bättre? Panik. Orkar inte. Jag ska börja jobba om en vecka också, vilket jag ser fram emot väldigt mycket. Men jag hade sett mer fram emot det om jag hade varit klar med min utbildning. Det är så svårt att tro på sig själv när det också finns en massa press. Jag pressar mig själv så hårt så att jag mår dåligt varje dag. Jag kan inte tänka att jag kommer klara mig den här gången, för då blir jag bara ledsen och besviken och då kanske jag inte orkar fortsätta slutföra min utbildning. Trots denna ångest så finns det en gnutta hopp. Ett hopp, om att jag om ca två månader, kan ansöka om mitt examensbevis.