* Den Sista....

Så kom den – Sista Dagen i Tinshuli, Kathmandu, Nepal. Sista För Den Här Gången. Inte för alltid. Så snart jag har möjlighet åker jag tillbaka. Förhoppningsvis till hösten men allra senast om ett år. Jag har ju faktiskt sju ungar här nu!! Det blir definitivt ingen tremånadersvistelse. Det var en engångshändelse. Fyra veckor blir nog lagom.   Jag hade tänkt tillbringa Sista Dagen med att packa i lugn och ro samt blogga lite. Men så tog söta nepalesiska Nymy kontakt med mig på Facebook och undrade om jag hade tid att träffas En Sista Gång innan jag åker. Självklart! Vi bestämde plats och tid och sen fick jag allt sätta fart och plocka fram väskorna!   Gjorde i ordning en kartong med grejor till flickhemmet, saker de kan ha användning för. Samt en stor bag med handdukar till flickorna. Två påsar med kläder och toalettsaker till kära Parbati, som jag hoppas hon blir glad över. Samt lite diverse prylar till flickorna, bland annat den lilla hårtorken jag själv har fått från Helene på Rädda Barnen, ett par ficklampor de kan ha hängande i sitt rum att använda på natten, ett stort ritblock. Och lite annat.   Blev kläder prylar och matvaror kvar som jag inte visste om jag skulle slänga eller inte. Tänkte lite och kom på att jag är faktiskt i väldigt fattiga Nepal. Det KAN hända att vår cleaninglady skulle uppskatta i alla fall några av grejorna. Så jag la ut allt på bordet ute i hallen och försökte förklara för henne att det hon ville ha kunde hon ta. Hon var så rädd att missförstå så hon frågade flera gånger. Sen utbrast hon – alla de här sakerna till MIG? Ja, om du vill ha. Hon formligen överföll mig med en hård kram, så glad blev hon. Och plockade ner samtliga persedlar i plastkassar, även de strumpor och underkläder jag lagt dit. Så – det kändes skönt. Gav henne lilla portmonnän med mina busspengar, femrupeessedlar och mynt. Så nu har jag fått ytterligare en kompis. OCH blivit av med onödigt bagage. Jag har tre tunga klädesplagg kvar – min jeansklänning, jakjackan jag köpte i Thamel samt vandrarkängorna. Så de får jag helt enkelt ha på mig när jag åker hem, eftersom jag inte har en susning om vad mitt bagage väger. Har ju en hel del prylar presenter och saker med mig – både mina och andras. Tjohoo!   Fixade med hjälp av vattenkokaren lite nudlar till lunch – Den Sista Lunchen. Sen var det dags att börja knata ner till Boudha. Den Sista Promenaden. Väl där träffade jag fina Nymy och vi gick till en tibetansk restaurang. Det visade sig att hon ville bjuda mig på kaffe. Vi drack en varsin milkcoffee. Den Sista.         Och så gav hon mig en avskedspresent den goa jäntan! En rosa filthatt, med blommor. Den är jättefin!       Hur vet hon att jag brukar vara på hattparad hemma i stan?   Ja, sen tog vi de sedvanliga tre varven runt stupan med alla dess färgranna vackra flaggor. De Sista Varven.       Jag vandrade hemåt igen, definitivt Den Sista Promenaden från Boudha för den här gången.                     Slängde i De Sista Prylarna i resväskan och låste den. Hann blogga samt prata med de belgiska unga kvinnorna som kom till Guesthouset i går. De är lärare och här med anledning av ett skolprojekt.   Så småningom var jag helt packad och klar, bara att vänta på taxin till flygplatsen. Den Sista Taxin. Två timmar kvar.       En Sista Skype med Bobby i Sverige. Munk Trinlay kom upp och frågade om jag ville ha middag. Ja tack! Väldigt snällt. Så Chodden kom med lite nudelsoppa till mig. Gott som vanligt. Sista Middagen. Fick en varsin kadha av dem också. Med en timme kvar kom Nawang och Thassi och deklarerade att de skulle följa mig till flygplatsen för de tyckte jag skulle ha sällskap. Jag förstod att de tycker det är jätteroligt att få åka bil på kvällskröken så jag tackade ja till erbjudandet.   Klockan åtta kom de tillbaka med mamma Maya i sällskap. Medan vi väntade på taxin fick jag presenter även av dem, en plånbok och några armband Maya gjort själv. Jättefint! De hade även med sig avskedsgåva och brev från den trevliga montessorifröken, Chandu. Vi pratade också med flickhemmet via telefonen. Alla flickorna ropade hälsningar till mig. Lilla Aliza ville prata själv i luren men visste inte hur hon skulle uttrycka sig så hon sa ”I am six years old”. :) Den Sista Barnarösten.   Så småningom kom taxin och vi åkte till Tribhuvan Airport. Den Sista Färden. Tro inte jag fick gå in själv, nej här är man hjälpsam. Maya drog in min resväska, men det är så här att inga icke-passagerare får gå in i flygplatsbyggnaden så vakten vinkade ut henne igen. Hon fräste nåt till honom och då vinkade han åt andra hållet. Fick den sedvanliga -  Sista - kadhan och vi vinkade adjö, min nya syster och jag och hennes barn och sen var det liksom ingen återvändo.   Bara att följa strömmen till incheckningsdisken och hoppas att bagaget väger rimligt så jag kan prata bort eventuell övervikt. Men det behövde jag inte, 22,5 kilo. Tjoooo!! Fick vänta i ett par timmar innan planet avgick.   ADJÖ KATHMANDU! SEE YOU SOON  MY LOVELY GIRLS!!   Vi fick ganska snart god mat rött vin och vatten. Eftersom det var mitt i natten i Kathmandu verkade samtliga passagerare somna ganska gott ganska snart. Så småningom anlände vi Doha. Där fick jag vänta drygt sex timmar, inte lika roligt men fullt acceptabelt med tanke på alternativen (till exempel elva timmar i Delhi). Tog en cappucino för att hålla mig vaken och en flaska vatten för att försöka hålla rethostan i styr.       Naturligtvis avgick även detta plan i sinom tid och resan sammantaget gick jättebra. Den Sista Etappen. Fick god frukost och ytterligare förtäring senare. Sorterade bilder i datorn och sov lite. Blev väckt av verkligheten när kaptenens röst hördes i högtalaren, om 15 minuter anländer vi Arlanda Airport. Wow!!   Otroligt! För 89 dagar sen lyfte planet mot okända äventyr. Nu, nästan tre månader senare, kommer jag tillbaka, SÅÅ många känslor upplevelser och erfarenheter rikare. Det är knappt jag fattar det. Varken vad jag har varit med om eller att jag är på väg hem.   Nervös? Visst.   Varför? Vet ej.   Tacksam? Absolut!   De Sista Femton Minuterna. Sen är jag hemma.