* What A Week

Såååå.... Ääääntligen har jag lite tid över till min blogg.... Har jobbat stenhårt hela veckan med mitt bokmanus samt att lägga in alla foton. OCH så kraschade ordbehandlingsprogrammet samma eftermiddag jag skulle maila över filen till förlaget.   *tusensvordomar*   Två och en halv dags stenhårt jobb delvis borta. Så - på´n igen så han bloar ba....   Ta bort även resterande foton, de som inte försvunnit i kraschen, och börja om med bearbetningen. Istället för att lägga in bilderna direkt i manuset fick jag göra hänvisningar, och skicka dem i en separat fil. 181 foton. Och den filen kraschade också - var för stor för att maila. Så ilsamtal till förlaget IGEN och vi löste det så att jag skickade dem via snigelpost, på USB-minne.    KärasteBästaMannen vägrade gå och sova innan jag var klar. Min största supporter ni vet. Vid halv två på natten bad jag honom fixa mig en rom och cola och ostkrokar. Allt för att hålla mig vaken. Det Dekadenta Livet Som Författare Ni Vet. Nej jag skojar bara... jag uppfann det just.   Klockan 03.00pip ansåg jag mig då hyfsat klar. Då hade vi även gjort en epilog. Man måste ju tala om hur det slutar liksom. Fast den här storyn har inget slut. Utan det var mer vad som hände efteråt.     Och så ett Förord såklart. Fast det är mer ett Tackord.    Jag fick höra en sak den här veckan. Som gjorde mig oerhört sorgsen. En av mina nyaste vänner, som jag träffade i Nepal, är svårt sjuk. Jag skickade ett mail. Vad skriver man? Beklagar? Krya på dig? Går inte att säga så mycket när personen ifråga har fått beskedet att man inte har lång tid kvar i detta livet. Vännen blev glad att höra ifrån mig och gjorde i sin tur MIG mycket glad genom att svara med vändande post. Och vill väldigt gärna ha kontakt. Jag fick telefonnumret och ska ringa och prata personligen. Inte opersonligen som det lätt blir via mail. Min NepalVän ville i alla fall väldigt gärna figurera i min bok. Som snart är tryckt. Det första jag ska göra när jag hämtat stora kartongen på posten är att dedikera ett ex och skicka till Min Vän.    Förutom det blir det verkligen inte många gebortgratisexemplar. Min bok är skitdyr att trycka, fyrfärgstryck och 250 sidor. Och naturligtvis kommer jag skänka en slant per såld bok till Föreningen för Gatubarn i Nepal. Som ju möjliggjorde mitt Biggest Äventyr Nånsin.    Titeln var svårast. Men egentligen självklar. Bara jag kom på den. Det gjorde jag när jag såg fotot. Omslagsfotot.    Och därmed är förhandsinformationen slut. Boksläpp beräknas till den första december. På den stora dagen för Nepal och gatubarnen som föreningen har på Söders Källa i Gävle den 1 december. Kom dit och handla och fika gott folk! Alla arbetar ideellt. En massa fina saker från Nepal att shoppa. Hembakat bröd att käka. Alla pengar går till Nepal. Garanterat! Och så kan ni köpa min bok så klart. Som Sverker kommer utnämna till Årets Julklapp Alla Kategorier. Eller nåt sånt.    Dock kunde jag ju inte enbart låsa in mig i mig själv under den senaste veckan. Har ju lilla familjen att umgås med också. Det har bowlats, åkts tåg, fyllts år med mera. Här följer ett litet fotocollage från en annorlunda och mycket intensiv vecka.      Kram till er alla! Från Författar-Mam.