Efterskvalpet av panikångestattacker och paliativpatient

Vi sover gott i Lisignago. Stereotypiskt högljudda italienska familjer upphör helt med alla ljud när klockan slagit 10. Bara de ruggade vakthundarna hörs konversera genom natten i den lilla bergsbyn. Trygga ljud att somna till för någon med fyrbenslängtan.  Frukost under vinrankorna innan avfärd. Dagen sätter tidigt ut att bli lite av en besvärlig dag. Vi hinner halvvägs uppför ett litet berg när Tulia från BnB:t ringer om mina pyjamaskläder som ligger kvarglömda. Bara att vända ner. Men det ger Per en ursäkt att stanna till och plåta bilen mot smaragdgröna vinodlingar och dramatiska berg.För första gången sedan resans början lyssnar vi inte längre på lokalradio utan dunkar egna spellistor. Det är med andra ord en karaokebil som puttrar upp och ner för bergen med allt från Mina områden till Den blomstertid nu kommer. Så kommer vi till sound of music trakter med vidsträckta hav av grönska och vidrigt höga bergstoppar som draperas i smala serpentinvägar.  Här blir jag barskt påmind om den höjdrädsla jag inte alltid är medveten om. Efter ett micropanikanfall tar jag mig ur bilen och står vid kanten tills jag inte längre vill kräkas eller lägga mig ner. Man är hemskt liten på 2000m med berg som ännu tornar kring en. Tacksamt då att det finns vackra haflinger några hundra meter upp. Så ska man ta sig ner också... All bergskörning leder till överhettade bromsar, och vi puttrar ner i ettans växel för resten av berget och stannar för nedkylning vid foten. Medan bilen taggar ner lite så vattnas fikusar och tvåbenta tar skydd i skuggan. Vid lunch tar vi oss till ett mycket underligt ställe. Sista avfarten innan Österrike, och världens första motorvägsmuseum - det vill säga ett museum finansierat av de vägavgifter som motorvägen genererade och som låg på ett sätt så att enbart bilister från motorväg tog sig dit. Jag äter würstel. Tyskarna och sina bröd och sina korvar... Vi konstaterar att det är det mest värdelösa vi sett på mycket länge. Och då har vi ändå sett skattepengar användas till konstnärliga streck i Karlstad för miljonbelopp - varpå färgen försvann med första regnet och det gjordes om 2-3ggr innan man gav upp projektet.Särskilt irriterad blir jag när man dessutom tar betalt på samtliga rastplats-toaletter, även denna, trots att det finns skyltar om att just denna toalett ska vara gratis. Känns som en enorm felprioritering.  Visar sig senare att mannen som står och skramlar med mynt bredvid sin städvagn och stirrar uppfodrande på en om man närmar sig damtoan bara tigger/ber om dricks. Något som leder till vilda diskussion om löner, dricksande och fackbildande. Och så var dagens politiska inslag på plats.  Vi susar vidare genom Österrike och missar eventuellt att få upp vinjetten i rutan innan gränsen. Öser vidare genom Tyskland och köar på autobahn. Efterskvalpet av bergstopp-panikångest pyser ut i katastrofkänslor och bristsökande. Så jag orerar vilt om världens sönderfall, mina brister som hundägare och dystopiernas hastiga ankomst. Samtidigt har Per en stundande förkylning med tandköttsinflammation.  Efter många mil på autobahn på det där sättet når vi ett McDonalds och kan istället fokusera på hur vi ska få fram småpengar till toaletten. Igen... Prioriteringar. Efterlängtat ösregn och sedan stilla solnedgång. Vi anländer till Schwarzenbach am Wald på kvällen. Navigerar oss till ett ödehus som tydligen ska vara nattens HK. Det ser mäkta förfallet ut och när vi så småningom får kontakt med värden kommer det ut en kort, liten alkoholiserad dam med Hugh-Hefner-morgonrock som tar i hand med rejäl näve och drar en tätt intill. Larissa, en trevlig värd som visar oss runt i det förvånansvärt fräscha hemmet, som har ett enormt porträtt på väggen som jag genast misstänker är hon själv under glansdagarna som aspirerande skådespelerska eller sångerska. Larissa som är så enormt glammig och ändå luktar paliativpatient, bjuder på te och kastar slängkyssar efter oss när vi säger godnatt.  Jag behöver knappast skriva det: men vi sover mycket gott hos Larissa.