Premiärtur på mtb.

Äntligen har den där ångesten över att inte ha tränat under gårdagen bytts ut emot en skön brännande känsla i låren efter en bra tur på cykeln Jag och Jessi hade redan innan bestämt att vi skulle cykla en tur idag och jag var mentalt inställd på att plocka mil på räcern då hon föreslog att vi istället skulle ta en mountainbiketur i skogen. Först var jag lite skeptisk men tänkte ändå att "vad fan, vi kör" Jag hade ju ingenting att förlora på det.Jag fick låna farbror Rolles cykel som visserligen var lite stor, men ändå funkade klockrent och sen jäklar bar det av. Innan vi kommit mer än ett par kilometer började det kännas i benen, däcken var enormt breda, cykeln vägde bly och mina ben var verkligen inte vana, men så snart vi vek av ifrån asfalten på grusväg och sedan vidare på skogsstigar så var jag fast! Herregud så jävla roligt, det var så mycket mer än att bara trampa, en fick vara uppmärksam på varje stock, sten och rot, för släppte en blicken ifrån stigen framför sig i en endaste sekund så höll en på att köra omkull.  Vi plockade 20 km med ett fikastopp efter hälften, en god vegansk macka på ett av fiken här i byn, Ryggåsstugan, välbehövligt och sjukt gott! Vi har cyklat över diken, stenar, myrhål, diken och cykeln gick fram överallt och med mjuk dämpning. Jag älskar landsvägscykling och kommer fortsätta fokusera på det, men jag kommer inte vara sen att haka på en mtb-tur om det erbjuds!Tycker jag fortfarande att det är lika roligt till nästa sommar så ska jag nog köpa mig en billigare mtb för att variera lite. Dock lär jag erkänna att jag verkligen underskattat att cykla mtb, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det är såpass mycket tyngre att cykla mtb än räcer, men jag kan lova att jag är mer slut i kroppen nu än vad jag är efter ett långpass på landsväg, helt sjukt! Nu känner jag mig trött i kroppen och tillfreds i huvudet, det är otroligt påfrestande för psyket att inte få träna och efter en vilodag så känns det som att jag ska klättra på väggarna, det är sjukt att det gått så snabbt att passera den gränsen.Jag kommer förmodligen att få leva med min ångest och mina hjärnspöken under resten av mitt liv, men att med hjälp av träningen kunna lära mig hantera dem gör så otroligt mycket. Jag kan ju det här, jag kan cykla långt, jag orkar springa en bit, jag är stark, jag fixar det, det är en sak i livet som jag faktiskt börjar få kontroll över, min kropp och att veta vart mina gränser går och samtidigt pusha mig själv att utmana just gränserna. Jag kommer bli starkare, jag kommer orka mer, det vet jag! Inte bara för min egen skull utan för att få knäppa alla på näsan som trott annorlunda.