Åttonde mars så kan man göra vad man vill

Året var 2010, och Gina Dirawi, som gick under aliaset Ana Gina, blev kändare och kändare för var dag. Hon fyllde hela Svea Rikes kalla hjärtan med värme och skratt, och i ett hus i södra Stockholm satt det en tanig 9-åring och drömde att hon också gjorde det. Den 9-åringen var jag, och jag har aldrig riktigt släppt den drömmen. I trean fick jag förstås inte ladda upp youtube videos eftersom min bästa kompis för stunden var 40+ och bodde i en husbil, och jag gissar att mina föräldrar inte ville ha en till potetiell anledning för mig att bli kidnappad och våldtagen, så jag fick inte lägga upp videos på youtube. Kan ändå förstå deras ståndpunkt. Och även fast jag inte skulle så är jag tacksam, för vem var jag ens när jag var nio? Jag var "inte som alla andra tjejer" och jag tyckte att allt med Hello Kitty var ASFRÄNT. Jag älskade även Amy Diamond, men det skäms jag inte för. Men sedan så rullade åldern då mina föräldrar tillät mig att löpa amok på internet hur helst jag ville, och ändå så startade jag inget youtube-konto. Jag var tolv år och jag var rädd att fjortisarna i min årskurs skulle döma mig. Och visst, det var defintivt ett legitimt skäl att inte göra det jag ville. För även fast man är tolv å gammal, osäker, och generellt väldigt konstig så kan man följa sina drömmar. Finns det inget konkret (för ångest är banne mig inte konkret!!) som stoppar en så kan man lika gärna göra det.  Men nu är jag mer eller mindre 15 år gammal, och äntligen gör jag det! För jag har kommit fram till att den här bloggen är i princip allt pinsamt om mig i synlig form, och isåfall kan jag lika gärna filma mig själv vara pinsam. Jag har inte en gnutta skam kvar i min kropp, och jag har velat börja med det här i över fem år nu, så det är verkligen dags. Det beror också lite för mycket på ett inspirationscitat för medelålders människor jag såg om att "fånga dagen" och "hitta modet". Ja, ni vet hur det är. Man söker efter inspiration i sig själv fast den egentligen finns i formen av Pernilla Wahlgren. Tokigt! Varför youtube, kanske ni undrar? Jo, jag kräver en ständig kreativ stimulans, och om inte jag har den blir jag omotiverad och allmänt deppig. Min främsta förmåga inom den kreativa grenen är självfallet att skriva, men det är också att formulera ord. För även fast den här vloggen som jag nu har lagt ut är en kvart av snabbt mumlande och inkonsikventa meningar så kan jag otroligt nog bättre. Jag menar, det var ju första gången jag spontanfilmade mig själv. Och på råga på allt gjorde jag det så att hela Stockholm kunde se! Men den kreativa stimulansen var värt det, och när jag fick redigera den så flög alla idéer i huvudet på mig. Så här är min första video. Om ni inte hör vad jag säger hälften av gångerna så vill jag veta att ni inte är ensamma för det gör faktiskt inte jag heller! Men om ni någonsin undrar vad jag menar så är nog slutklämmen ångest på något vis. Aja! Kolla bara på den och premunurera på min kanal för den kommer bli ca 134% bättre bara med nästa video.