Ja ni...

Tjenis alla äppelskrutt!! Jag tänker börja med att ursäkta för den absoluta radiotystnaden den här helgen, men jag skrev ett inlägg i fredags och bara insåg att jag inte.... orkade. Jag älskar att skriva. Och det har jag alltid gjort. Och att humorisera min vardag inför ett visst antal människor är en fröjd, men jag bara kände att jag stod och stampade på samma ställe. I fredags var jag på fest (som faktiskt inte behövs nämnas, men jag ville bara informera er om att jag faktiskt inte bara har suttit och varit pretentiös de senaste dagarna)  och jag hade faktiskt väldigt roligt. Och när jag kom hem där på kvällen så tänkte jag lite, vilket jag ofta gör på kvällarna, och jag bara insåg att jag hade ångest över att skriva ett blogginlägg. Sen när har min absoluta favorithobby blivit ett ångestmoment? Vill jag att kreativa stimulans skulle bli.. ångest, och ett jobb. För jag vill blogga, och att på något sätt jobba med sociala medier är något jag verkligen vill. Men till slut så rann bägaren över jag tappade all lust.  Och, alltså, det här året har hittills varit kaos och storm. Jag bråkade med alla mina kompisar ungefär samtidigt, jag blev sams med dem men fortsätte vara osams med min dåvarande bästa kompis, jag kände mig ensammast i världen, jag gjorde saker jag bara hade drömt om, och jag fick nya vänner. Och ett långt tag kände jag mig inte annorlunda, och jag gör det faktiskt inte nu heller, men mitt liv har kommit ikapp med mig och det är inte likadant som när jag startade den här bloggen. Jag älskar fortfarande uppmärksamhet, och jag kan fortfarande se hur detta är det perfekta mediet för att få den uppmärksamhet jag kräver. Men inte ens jag, den mest uppmärksamhetskåta i hela världen, tycker att stressen är värd. Romarna hade en myt om att en person ändras vart sjunde år, därav myten att man får sju års otur om man krossar en spegel, och jag har tänkt på det där och kommit fram till att man ändras vart tredje år. Förra gången jag kände att mitt liv var såhär ur fokus och bortom min kontroll så var jag 12 år och hade precis börjat sexan. Allt ändrades på en veckan (genuint) och förändring är bra, men inte så intensivt. Nu är jag nästan 15, det har gått mer eller mindre tre år, och kanske är det dags för förändring? Jag menar, jag har sett fram emot just 2016 sedan sexan, så att slösa det på att ha ångest över saker jag inte kan kontrollera känns så obefogat.  Så vad händer?? Jag vet inte! Men jag tänker inte känna mig skyldig att blogga varje dag. För på topp av allmänn tonårsstress, skolstress och annan stress så är det inte en bra stress. Jag är fjorton!! Jag ska röka på fester och bli full. För det är iallafall det alla ungdomsfilmer har lärt mig? Dock tänker jag fortsätta göra youtube. För i ett retrospekt så är det jättepinsamt, och jag mår fysiskt dåligt av tanken att jag gör det. Men på samma gång har det intresserat mig sedan jag var åtta, och att inte göra det eftersom jag känner att jag skämmer ut mig är dumt. Jag vill det här längst in, och jag tykcer faktiskt att det är väldigt roligt. Så, eh, vafan. Vad gör det om hundra år liksom! Gjorde förresten en ögonbryns tutorial förra veckan, och jag kan meddela att jag redan hatar den. Har tröttnat på mina ögonbryn så mycket nu. Vilket är absurt då ögonbrynen har varit min grej, och en så extremt stor del av min identitet så länge. Känns bra, man ska förnya sig själv och sin identitet.  Ett ovanligt djupt inlägg! Ni fick nu en insyn i hur extremt klok och pretentiös jag är, vilket jag bjuder på. Hejdå.