att sörja ord jag inte formulerar i text

Jag promenerar hemåt i den varma eftermiddagen, solen har värmt vår stad i många dagar i rad och det är påtagligt hur hett det är ute. Hett och ljust. Det är lycka i luften, jag är lycklig. Jag har en podcast i öronen och plötsligt pratar podcastparet om text, ord om att skriva. De talar om hur de sedan barnsben velat bli författare, journalister. Hur det velat sätta sin tankar i ord, hur de hela tiden behövt skriva för att må bra. Jag börjar gråta. Det är mer än oväntat. Jag vet att jag saknar att skriva men jag är inte beredd på, att jag bär på sorg. Det är i den stunden nytt för mig att jag sörjer de ord jag i dagsläget inte formulerar i texter. Att jag saknar de författade orden, orden och tankarna som jag nu istället endast bär inom mig. Jag har inte heller något riktigt bra argument gällande att jag inte skriver. Skriften, orden har alltid varit min vän. Text på papper, text på en skärm. Tankar som översätts i ord. Min passion har jag av någon anledning lämnat bakom mig, satt på paus, glömt bort. Men jag har inte glömt. Jag har inte glömt hur viktig den är för mig. Texten.  De skrivna orden finns på något sätt i mitt DNA, det är och har alltid varit mitt språk. Att skapa meningar är en del av mig och jag vill aldrig mer tappa bort mitt språk.