Om att finna sig själv i sin favoritfärg

Nu är jag 19 år. Det är nu man borde förbereda sig på vuxenlivet och så småningom återgå från det omogna fnisset vid matbordet när någon- med ett finare ord - fiser och sluta sjunga "En evighet" i hårtorken när man torkar håret. Men nej säger jag då! Jag tänker följa i Peter Pans fotspår och aldrig växa upp.Detta har jag nu börjat ta på allvar, Exempelvis har jag sjunkit i mentalåldern med 15 år och återgått till min 4-åriga favoritfärg rosa och börjat byta kläder tre till fyra gånger om dagen. Att jag börjat tycka om färgen rosa märkte jag klart och tydligt idag när jag fick hem min ljusrosa plånbok på posten, lackade mina naglar i en vår-rosa nyans, hade rosa strumpor och köpte en ny tröja, som sjävklart var rosa. Kanske det är de tidiga tecknen på ålderskris, eller så är det så att jag äntligen funnit det som gör mig till mig. Genom hela livet har jag haft en förkärlek till rosa och ljusa färger. Då jag var liten var rosa det enda jag kunde ha på mig och försökte mamma tvinga på mig något annat klippte jag sönder dem. True story. Dockor med ljust lockigt hår och glittriga klänningar gjorde mig knäsvag och drömmen om att en dag få vara en, dog aldrig ut. Jag önskar att jag skulle ha vågat vara mig själv ända tills nu, men influenser av andra människor och andras åsikter gjorde mig för rädd och osäker, så varför inte då bli som alla andra. Att känna mig accepterad och känna att andra vill umgås med mig har för det mesta varit en börda för mig. Värst var det i högstadiet, när man märkte att man höll på att bli någonting man inte egentligen var eller ville vara, tack vare intrycken av de andra. Jag ville väl helt enkelt vara en cool tjej som alla tyckte om och uppskattade. Jag ville vara en sådan som kunde saker om bilar, inte var rädd för insekter och skrika gällt när man såg en spindel, och en sådan som kunde göra saker som "tjejer inte gör eller tycker om", stereotypiskt sett. Men det höll ju inte så länge. Men nu har jag äntligen återtagit min självkänsla och insett vem jag är och inte behöver vara rädd för att vara en "typisk flicka" som tycker om rosa och skriker för minsta lilla insekt. Jag behöver inte vara en häftig tjej som inte är rädd för någonting och tycker om att skruva mopeder, för jag är inte en sådan. Jag tycker sådana personer är häftiga, men det skulle aldrig vara jag. Jag är en rosa-fantast och jag tycker om att klä mig i klänning fastän det är en vanlig dag och jag tänker inte sluta skratta åt mina pruttar eller växa upp från mitt omogna sinne - och det är jag stolt över.