När våra planer avbröts av det läskigaste jag varit med om

Här ekar det tomt. Helgens planer ändrades drastiskt. I fredags när jag, Axel och hans mamma var påväg ner till Ullared så blev vi nämligen påkörda av en buss.Det var verkligen det läskigaste jag varit med om. Jag minns inte så noga vad jag gjorde när vi krockade för jag såg inte bussen utan måste ha blundat eller tittat ner. Det gick så himla himla fort. Axels mamma gjorde sitt bästa för att svänga undan och plötsligt var bilen i diket. Minns att det kändes som att det var knäpptyst i några sekunder och sen började blodet rinna från mitt huvud, jag blev så jäkla rädd och grät i panik. Usch. Vi fick hjälp av massa människor. Det kom 3 ambulanser från olika ställen. Dörrarna på sidan där bussen körde in i oss funkade inte. Axels mamma kröp ut på Axels sida och jag var tvungen att sitta stilla i bilen eftersom mitt huvud blödde och de inte visste hur det var med min nacke och rygg. Taket på bilen blev borttaget och jag blev "urlyft". Vi åkte ambulans i vad som kändes som en evighet (5 mil). Där blev vi alla undersökta och röntgade och det var inga större fel på oss förutom mina jack i huvudet (som blev sytt och limmat), ömma kroppar, stela nackar, stukade fötter, blåmärken och glassplitter. Vi stannade på sjukhuset ett dygn. Shit vad jag är förundrad över hur bra det gick. Vi krockade med en buss och vi alla hade lindriga skador! Vi var alla så jäkla glada över att vi hade lånat Axels mormors 7-sitsiga stora bil istället för den lilla röda Kian. I lördags blev vi hämtade av en god vän till Axels mamma, eftersom att varken åka buss/tåg hela vägen från Värnamo till Örebro eller hyra en bil och köra kändes som någon bra idé.Jag tänkte så många tankar under hela händelsen. Hur hjälplös jag kände mig. Hur blodet började rinna så himla fort och jag fick panik för att jag inte kunde se var det kom ifrån. Jag kunde inte se om halva mitt huvud var borta eller om det bara var ett litet sår. Jag minns att det inte var så mycket smärta jag kände just då, för rädslan hade tagit över. Jag minns att jag hade glas överallt, till och med i tuggummit i min mun. Jag minns att jag grät och hulkade och hyperventilerade. Jag minns att jag inte såg nått av olycksplatsen. Jag såg inte hur jag såg ut, hur bilen såg ut, hur bussen såg ut, hur Axel och hans mamma såg ut eller hur något ansikte som kikade på mig såg ut. Jag minns att jag åkte i en annan ambulans än Axel och hans mamma och det kändes som en halv evighet jag låg där och skakade och räknade dem små lamporna i taket. Jag minns hur opassande tankar jag hade från och till. Jag tänkte på var mina grejer i bilen hade tagit vägen. Jag tänkte på att de just hade klippt sönder mina favvobyxor. Jag tänkte när jag åkte på båren längst korridorerna, och bara kunde stirra på lamporna i taket som for förbi, hur det var som en scen i vilken actionfilm som helst. Och så minns jag rysningarna jag fick när jag kollade igenom mobilbilderna dagen efter och såg att jag hade fotat Axel i framsätet bara minuter innan olyckan.Alltihop var hemskt men vi hade sån "tur" som klarade oss så bra. Jag kanske inte skulle ha skrivit så mycket, men det känns skönt att få skriva ner det! Här är artikel som kanske berättar lite mer.