Ifrån ett liv till ett annat

Igår lämnade jag familjen, på riktigt liksom. Min sista dag som Au Pair. Jag kramade mina värdföräldrar hejdå på morgonen då de skulle ta emot flyttbilen vid nya huset, sedan körde mormorn mig till flygplatsen och även barnen hängde med vilket jag verkligen uppskattade. Den nya Au Pairen anlände dagen innan och lika roligt som det var att träffa henne, lika konstigt kändes det. Tänk, hon har allt det roliga framför sig. Jag kände igen mig i alla hennes frågor och  förväntningar, nu är det hennes tur. Jag hoppas verkligen att de får ett toppenår tillsammans, för det har jag haft.  Att säga hejdå var något av det jobbigaste jag upplevt. Jag öppnade bildörren för att krama om lilla Duke och brast då ut i gråt. Duke blev ledsen han med och började pussa mig i ansiktet. Lilla hjärtat. Daphne sa på svenska att hon älskar mig och hjärtat gjorde bara så himla ont. Allt blev så verkligt. Jag åker nu. På riktigt. Inte på semester, på riktigt! Jag kramade om Sarita och fortsatte in på flygplatsen. Jag grät så mycket vid incheckningen så att jag slapp betala övervikt och så att hela personalen blev involverad i letandet efter näsdukar. Tårarna sprutade igenom säkerhetskontrollen och likaså vid gaten i väntan på att få gå ombord. Jag grät hela flygresan och kunde fortfarande inte förstå att det var dagen med stort D. Fyfan. Värsta avskedet man kan tänk sig. Men jag är så tacksam över alla dagar jag har spenderat med min fina familj, och fler kommer det ju bli. Idag befinner jag mig i Las Vegas efter en kaotiskt resa men mer om det en annan dag. Nu ska jag leva loppan i tre veckor innan verkligheten i Sverige slår till!