Reflektioner från en mamma 13 månader in

Hej!  Det här inlägget skriver jag mest för mig själv, eftersom jag knappt vet om det är någon som läser här inne fortfarande. Jag lovar gång på gång att bli bättre på att uppdatera bloggen, men det är svårare än man tror med ett litet barn här hemma. Han sover bara en gång om dagen numera (oftast) och de två timmarna är heliga. Jag brukar oftast bara ligga och slappa på soffan när sovstunden äntligen inträffar. Jag skriver äntligen för det är verkligen efterlängtat och välbehövligt när han somnar.  Nu sover han alltså ÄNTLIGEN efter lite röj på öppna förskolan så nu fick jag lite tid (och lust) till att skriva. Oavsett om det är någon som läser här eller inte vill jag fortsätta skriva när jag kan. Jag tänker att det är roligt för mig själv att läsa i framtiden. Den här första tiden med barn med alla dess toppar och dalar är något jag vill minnas och kunna se tillbaka senare i livet. Jag tror nämligen att man glömmer lätt. Hur är läget i livet just nu då? Cornelis är numera 13 månader (på dagen faktiskt) och just idag mår jag bra och har gjort ett tag nu faktiskt. Mammalivet visade sig dock vara tuffare än jag någonsin kunnat ana. Jag ska vara ärlig och säga att jag många gånger bara velat kasta in handduken. Under de senaste månaderna har det faktiskt varit riktigt tufft vissa dagar. Jag har känt mig utmattad, uttråkad, energilös, frustrerad, ledsen och faktiskt snudd på deprimerad en del dagar. Sedan har det vänt och jag har känt mig som världens lyckligaste! Det är verkligen upp och ner att vara mamma. I detta inlägg tänkte berätta lite om den senaste tiden och mina känslor sedan jag skrev här sist.  När Cornelis var ungefär 9-10 månader kände jag att jag började bli mättad på mammalivet. Det kändes som att dagarna var oändligt långa och trots att jag försökte ta mig ut och göra saker, träffa kompisar, gå på öppna förskolan, åka till Leos lekland, gå på stan, loppis och allt möjligt som jag kunde komma på, så kändes allt tillslut som SAMMA. Det kändes tillslut som att jag gjorde saker ”bara för att” och inte för att jag egentligen ville/orkade/kände för det. Det är dessutom inte "bara" att ta sig iväg varenda dag med ett barn. Det ska kläs på overall, mössa, vantar och allt detta sker dessutom i en KAMP när det kommer till min lille envise son. Han fullkomligt avskyr att klä på sig kläder. Han är inget jättefan av att åka bil heller, så ett tag kände jag bara: är det verkligen värt det? inför alla "utflykter" vi gjorde. Det är nästan alltid värt det i slutänden, men i den där stunden av skrik och panik kände jag (och känner fortfarande ibland) att det känns lättare att bara stanna hemma. Men att stanna hemma är en utmaning i sig också, då Cornelis oftast blir uttråkad omkring lunch och sedan får man en riktigt jobbig och gnällig eftermiddag/kväll pga en understimulerad unge. Så i längden är det alltid bättre att ta sig ut och göra något!  I takt med att Cornelis började bli understimulerad av att bara vara hemma hela dagarna, blev även jag det. Efter 9-10 månader som mamma började jag sakta men säkert gå in i en negativ spiral. Ingenting började kännas värt något. Att sminka sig? Ovärt. Att klä på sig ”vardagliga kläder”? Ovärt. Att äta en ordentlig frukost? Ovärt. Och sådär fortsatte det. Tillslut fick jag ett mer eller mindre break down och bara grät och grät en hel dag. Jag insåg att jag inte målat naglarna på flera månader och såg det som en symbolik för mitt förfall. Allt som var JAG var påväg att försvinna in i mammabubblan. Jag kände att jag saknade personliga utmaningar, att få känna mig som något mer än ”bara” mamma. Här gick jag i mina trötta mjukkläder med ett toffs på huvudet och gjorde ingenting annat än att städa, tvätta och ta hand om ett barn. Jag tittade ständigt på klockan och räknade timmarna tills Linus kom hem. Cornelis är dessutom väldigt krävande (men vilket barn är inte det?). Det som är jobbigt med just Cornelis är dock att han är extremt mammig. Han klänger på mig hela tiden och värst är det på eftermiddagarna/kvällarna och även om Linus tar honom och gör vad han kan, så är det mestadels mig som Cornelis sträcker sig efter och vill helst att det ska vara jag som matar honom, bär honom, leker med honom osv. Det innebär att även kvällarna när Linus är hemma blir jobbiga för mig. Nu har dock denna värsta period gått över och mammigheten är inte lika påtaglig längre. Men det har varit jobbigt och är fortfarande jobbigt med gnälliga kvällar. Utöver mammigheten har han ett riktigt busigt sätt. Han är på precis allt i hemmet och undersöker minsta lilla. Han drar ut lådor, öppnar olämpliga skåp, drar runt stolar, river sönder papper, går omkring med ljusstakar/skor/elvisp, ja allt som han kan tänkas få tag i. Så det är ett evigt passande och tjatande. Han är en riktig rackarunge minst sagt! Men världens härligaste, roligaste och faktiskt intelligentaste ettåring jag har träffat (hehe inte alls partisk!)   Som ni hör har det varit några intensiva månader och för några veckor sedan drabbade det mig ordentligt och jag fick som sagt ett mindre break down. MEN! Jag är en sådan person som låter mig gå ner i avgrunden rejält i några dagar, men bara max TRE dagar! Under dessa dagar får jag göra allt som man gör när man mår dåligt, dvs gråta, vara arg, känna hopplöshet, äta chips till lunch, inte sminka mig, inte gå utanför dörren, ligga lamslagen på soffan osv osv. Men sedan är det nog! Så efter dessa tre dagar gör jag som jag alltid gör, jag kavlar upp ärmarna och TAR TAG i saken. Jag duschar, fixar mig extra snygg och tar mig ut. Men framför allt gör jag något kreativt. Något kreativt för mig är oftast att inreda. Så först ligger jag och tittar på inspirerande bilder och då kommer idéerna. Då blir jag som lyrisk! Resultatet av denna deppiga period blev: ommålning av hall, ommålning av byrå, nya kuddar och filtar i sofforna och sedan diverse loppisfynd. Jag åkte även på en liten weekendtrip till min kompis Madde i Stockholm tillsammans med Linus och sedan gick jag till frisören och slingade håret. En ny kjol blev det också! Allt detta gjorde att jag automatisk ändrade inställning och rätt som det var kändes hela livet mycket lättare och positivare. Jag tror att det ofta hänger på inställningen när något känns tungt. Även om problemet i sig kanske inte försvinner, i mitt fall känslan av slentrian i mammalivet, så går det att göra mycket bara man ändrar tankebanorna och försöker se det positiva i livet.  Jag känner fortfarande viss understimulans och att jag varit mammaledig alldeles för länge men just nu försöker jag att tänka positivt och njuta av den här sista tiden hemma med Cornelis. Det hjälper att investera i mig själv och göra saker som JAG tycker om. Till exempel att ägna mig åt inredning, göra mig fin i håret, åka till en kompis en måndagskväll, ta mig tid till att måla naglarna (ja en sådan simpel sak kan faktiskt göra skillnad hehe), göra en ansiktsmask, träna, gå på fest osv. Det är så mycket viktigare än man tror att BARA GÖRA ibland. Bara åk iväg, bara klä på dig något snyggt. Det måste jag påminna mig själv om ibland. Till denna deppiga period som varit ska också sägas att det varit årets tråkigaste månader, dvs oktober, november, december. Och just i år har ju dessa varit gråare och tristare än NÅGONSIN. Så har man inte varit låg på senaste GRATTIS! Nu ska jag återgå till den jag älskar allra mest här i livet: Cornelis <3  bild från en paus i bloggandet då den lille killen vaknade upp från sin sovstund och ville vara nära för att kunna somna om <3