Nu kör vi.

Hej. Jag har länge funderat på olika sätt att starta upp en blogg igen då jag har en ständig längtan tillbaka till att skriva men det har inte lockat mig lika mycket att bara skriva om mig själv och mitt liv som förut, jag är ju så galet intresserad av andras berättelser med. Så detta blir ett helt nytt koncept för mig och jag är galet nyfiken på vart det kan leda.  En stor anledning till att jag öppnat mig som jag gjort under åren är ju att jag märkt hur många som hör av sig privat och öppnar sig tillbaka efter man lagt ut ett väldigt känsligt blogginlägg eller en statusuppdatering på Facebook. Jag är ju känd bland mina bekanta för att skriva "novell-långa" inlägg som man knappt orkar läsa men dom som väl orkar sig igenom texten och kan relatera till det jag skriver hör ofta av sig med fina ord, tårar och ringarna på vattnet leder till att helt otippade människor omkring mig öppnar sig tillbaka. Vilket är en helt fantastisk känsla. Jag brinner för öppenhet, naken sanning och den bearbetningsprocess som startar av att djupdyka i jobbiga ämnen med varandra. Det finns kuratorer och psykologer, jag har testat många olika och jag uppskattar att dom finns, absolut. Men för min del så känner jag mig lite mindre trasig och ensam efter ett samtal med någon som faktiskt upplevt liknande trauman som mig, där vi kan mötas på ett sätt som jag och psykologen aldrig gör. Dom har sin roll, men för mig är det inte tillräckligt. Saker som är tabu att skriva/prata om vill jag ta mig förbi, själv är jag rätt filterlös och obrydd om sånt då det ger mig mer att vara öppen och få responsen av andra, då mår jag bättre i min egen process att bli hel, än om jag ska hålla saker inom mig, jag kvävs då. Men jag har full respekt för folks privatliv och att vi alla är olika, vill man inte prata om skiten så vill man inte. Och det SKA respekteras. Men det är inte er jag startat denna blogg för, eller jo på sätt och vis. Ju mer ni läser om andras liv, desto mer kanske ni känner att ni vill testa på ni med. Ringar på vattnet...Vem vet? Jaaaa, kom till saken nu Maya. Vad är bloggen till för? Törs man säga ALLT? Du bär på en historia, ryggsäcken kan vara olika stor och olika tung för människor. Men den sitter där på ryggen och skaver för många. Jag vet att folk kan ha 100 kompisar men ingen riktig vän, och den där ryggsäcken man bär på skaver mer och mer för varje dag... Skulle det inte kännas oerhört skönt att plocka ur lite skit ur den? Skulle det inte kännas ännu skönare också om du plockade ur skiten och någon annan hjälper dig att tömma ryggsäcken ihop med dig? Någon som förstår vad du går igenom för den själv gått igenom liknande saker? Min tanke med detta är att vi ger oss in på olika ämnen, det är alltså helt fritt det du vill skriva om och ös ur dig bara... Jag själv hanterar känslor på bäst sätt genom att skriva om allt då jag har väldigt svårt att prata om det jag bär på och jag har liksom kommit på mitt sätt att tackla min inre storm för många år sen - skriva tills fingrarna blöder nästan. Jag måste det, då det känns som jag går sönder mer och mer när jag låter bli. Andra pratar, jag skriver. Och jag tror...Nej jag vet att många är precis som jag här och jag vet också att det kan hjälpa oerhört mycket att få ur sig lite av det kaossvarta mörker vi många bär på inuti. Så detta blir ett test, jag tror det kan leda till något väldigt fint för många av oss. Speciellt att inte känna sig så ensam, för det om något är den värsta känslan. Jag kommer även starta en facebook-grupp med samma namn som bloggen och tanken med detta är såhär; När jag får ett mail eller PM från någon som skriver om något denne bär på som smärtar men som måste ut, så kommer jag göra en uppdatering i gruppen. Både för att ni ska kunna in och läsa inlägget förstås, men grundtanken med detta är också att här kan man då kommentera blogginlägget direkt på Facebook. Ett exempel; Jag lägger ut ett inlägg från en kvinna som levt i en väldigt destruktiv relation där mannen misshandlat henne både psykiskt och fysiskt. Här kommer vi in, när hon öppnat sig så kan det vara väldigt skönt att se att folk omkring både kanske gått igenom detta själv, eller känner någon som gjort det, eller enbart känner att wow, denna kvinna behöver höra detta från mig... Skriv då en kommentar, te x... "Jag förstår vad du går igenom och jag vill bara säga att du är oerhört stark som delar med dig och jag vill skicka en kram till dig." Eller ännu bättre, skriv ut din mail eller säg att hon kan skicka PM till dig. Här kommer vi ju också till att många kommer vilja vara anonyma, då nöjer man sig kanske med fina kommentarer på facebookgruppen och man känner sig kanske lite mindre ensam... Men man kan också vara anonym på det sättet att man kan maila varandra (om man nu har en mail som inte innehåller era namn förstås.) Så jag tänkte såhär, när ni skickar era berättelser till mig via mail eller PM, så skriv då om ni vill vara helt anonym - ingen kommer då kontakta er och jag kommer heller aldrig använda riktiga namn i inlägget. Eller så skriver ni en mailadress man kan skicka till om ni söker kontakt med andra som gått igenom liknande grejer, och då lägger jag ut er mailadress i ert inlägg på bloggen. Förstår ni? Jag tänker att detta kan vara oerhört skönt för många och jag hoppas ni med känner så. Ni kan ju till och med vara helt anonym till mig om ni väljer att skicka via mail förstås. Ni kan använda påhittade namn osv för jag kommer ändå ändra alla namn i inläggen pga att sånt inte är relevant. Här handlar det inte om att smutskasta eller skvallra om människor, utan att mötas på ett sätt som kan underlätta och kanske lindra plågan lite inuti. Är du; Man? Kvinna? Barn? Det spelar absolut ingen roll. Jag gör ingen skillnad på kön, vi är alla lika viktiga och bär på olika upplevelser och trauman, allas ryggsäck räknas. Angående inläggen på Facebook så är det noll tolerans för otrevliga kommentarer. Jag kommer radera onödiga kommentarer som inte handlar om att stötta och skicka fina ord för nättroll och folk som kräks ur sig skit till andra hör absolut inte hemma i denna grupp. Det är jag tydlig med från start, backa! Nu kommer jag dra en kort beskrivning av mig som startat denna blogg och ämnen jag själv kommer gå in på då och då. Jag heter Maya, är 33 år gammal och kommer från den lilla staden Bollnäs som ligger 10 mil norr om Gävle. Jag har 3 söner och fick mitt första barn som 16åring. Lever just nu ensam med mina pojkar och 3 katter. Jag brinner för konsten, skrivandet och eg allt dom är kreativt. Det är min allra bästa "terapi" att sysselsätta mina händer då min hjärna jämt är ett ständigt kaos och jag behöver sysselsätta mig för att inte rasa ihop till en hög på golvet helt enkelt... Unbeaten är något jag började med för ett gäng år sen, jag målade tavlor med denna text och dessa tavlor har hamnat hos folk som hörde av sig till mig med olika ryggsäckar såattsäga. Detta ord står för okrossbar och hur jävla stark vi faktiskt är trots kaoset vi så ofta kan leva i på olika sätt. Flåt för svordomen men jag måste nog förvarna att det kommer ingå i mina inlägg tyvärr då jag är en jävel på att svära. Iaf...Dessa tavlor hamnade hos allt ifrån en kurator på en ungdomsmottagning  som ville ge tavlor till ungdomar som hade det tufft, även ungdomar som ramlat in i drogträsket men tagit sig ifrån det, mobbade barn, människor som tagit sig ifrån destruktiva relationer, eller med fysiska eller psykiska sjukdomar.... Jag beställer även tröjor och annat med mitt Unbeatentryck och jag hoppas alla som köpt en sån tröja av mig bär den med stolthet, vi är så jävla bra allihopa, och vi krigar med olika saker här i livet och har olika förutsättningar men så länge man har tron på sig själv kvar så orkar man fortsätta kriga. Unbeaten står mig varmt om hjärtat och jag målade min första tavla till min bästa vän, som gått igenom sjukt mycket här i livet och jag ville ge henne en fin egenmålad present som betydde något. Och där föddes tanken.... Vi blir stark av våra upplevelser även om vi många ggr kan känna oss trasig och svag, men det är helt tvärtom och vi måste intala oss själv det gång på gång så vi inte rasar helt. Och här kan vi hjälpa varandra... Ämnen jag själv kommer gå in på här i bloggen är blandannat; - PTSD. Många vet vad detta är, annars kan ni googla i väntan på mitt inlägg, men det handlar om trauman som skapat stora men i livet när man har PTSD. -Ångest. Både ångest och panikångest lever jag och många andra med och detta vill jag skriva  mer om. -Våldtäkt och sexuella trakasserier både i relationer och av främlingar. -Destruktiva relationer med psykisk och fysisk misshandel. -Att leva med barn som har diagnos. -Att ha en frånvarande förälder. -Mobbing. -Fobier, rädslor och tvångstankar. -Ätstörningar. -Psykisk ohälsa. -Dödsångest. -Självmordstankar. Och mycket mer... Orkat läsa ALLT? Wow. Jag känner mig hedrad, härligt. Nästa steg är nu att om du vill - Skicka till mig, något du bär på som du vill få ur dig... Ingenting är löjligt eller skamligt, du och dina upplevelser är exakt lika viktiga som mina eller andras, det handlar om att tömma ryggsäcken här som sagt, och ingen kommer veta att det är just du som berättar om du inte vill.... Det lovar jag till 100%. Antingen så kan du skicka till mig i PM på Facebook, då blir du ju inte anonym till just mig. Jag heter där Maya Törnblom. Eller så skickar du mail till mig, och där kan du ju vara helt anonym. Min mail är: [email protected] Inga riktiga namn kommer som sagt användas i inläggen och det är frivilligt om man vill bli kontaktad av andra eller ej. Vi testar och ser vart det leder? I väntan på berättelser från er så kommer jag fortsätta lägga ut om mig själv och mina egna upplevelser och jag tänker redan imorgon gå in på ett väldigt känsligt ämne för mig; Dagen då förlovningsfirandet blev till en mardröm.... Stor kram till er alla. Jag hoppas verkligen att ni som jag känner att detta kan vara något positivt. Tillsammans är vi allt annat än ensam. Stay Unbeaten. ♡