Att leva med skilda föräldrar

Har funderat på en sak länge nu, väldigt länge faktiskt. Men det slog mig ännu mer när jag kollade på gamla bilder från Turkiet, när hela min familj var där med våran släkt.  Har ni tänkt på en sak? Förr när man var liten och bodde hemma med sin familj, i allafall i mitt fall då mina föräldrar bodde ihop när jag var liten. Då var det en självklarhet, att varje högtid såsom jul, påsk och nyår, att man firade det ihop, antingen hemma eller tillsammans hos några andra. Det var alltid en självklarhet att man åkte på semester ihop, hela familjen. Dock åkte mamma, jag och min syster utomlands några gånger utan pappa, men då kunde han hängt med ifall han ville. Man var en familj, man gjorde saker ihop, ja så som det ska vara. Jag tog för givet att vi var en familj när jag var liten, att vi alltid skulle vara en familj, mamma, pappa, Emilia och jag. I mina tankar eller i mitt huvud fanns det inget som hette "skiljas", eller "skilda" föräldrar. Jag hade kompisar vars föräldrar var skilda, men så tänkte man inte då, då tänkte man att det ska vara så liksom, deras föräldrar hade alltid bott på två ställen så länge jag minns, därav var det normalt, men det skulle aldrig komma på tanken att mina föräldrar skulle flytta isär. Vi var ju VI liksom, en familj som håller ihop. Vi hade en hund, vi åkte på utflykter, campade, åkte utomlands och hittade på saker ihop, precis som det ska vara. Vi var lyckliga. Tills den dagen mamma och pappa berättar att de ska flytta isär, att mamma ska flytta till en lägenhet, utan pappa.  Jag tror inte riktigt jag förstod då, jag blev chockad, det var vid matbordet, vi satt och åt, jag tror inte ens att jag sa något. Jag slutade äta, jag var inte hungrig längre, sen satte jag mig på cykeln och åkte till stallet, en cykeltur bestående av chock och tårar.  Jag förstod ingenting, mina föräldrar?! Skilja sig?! Det fanns inte på kartan, vi som hade det så himla bra. Efter många tankar kom jag fram till att det kanske kan bli bra ändå tillslut, jag kan vara varannan vecka, eller hos den jag vill vara hos, välja själv. Det funkade bra i början, hyfsat. Det kändes inte som det skulle men det funkade. Tills det blev julafton, att välja vem man ska fira jul med, och vara medveten om att väljer jag pappa, får jag fira jul utan mamma och tvärt om. "Men vi får fira en dag innan så får man ta julafton vart annat år", nej nej nej, vänta va?! Så ska det inte vara, jul ska vara att vakna upp med sin familj, äta en mysig frukost, en underbar lunch och öppna julklappar och kolla på Kalle Anka. Julafton ska inte vara en dag barnen måste göra ett val, bestående av panik och ångest. Högtider är det värsta som finns när man har föräldrar som inte bor ihop. Det blir alltid att man är hos en förälder lite mer än den andra, inte för att den ena är "favorit" eller så, men oftast blir det så. I mitt fall bodde mamma närmast skolan, vilket gjorde att jag oftas var där på vardagarna för att det skulle bli smidigast med skolan, sen tog mamma med sig hunden också och behövde hjälp med den.  Efter ett tag, när jag börjar acceptera och inse att det är såhär det ska vara nu, det är såhär våran "lyckliga" familj slutade och det är såhär det kommer att fortsätta. Så fick jag höra ett beslut jag aldrig trodde att jag skulle få höra. " Vi ska försöka igen, vi ska flytta ihop igen". Seriöst? Är ni allvarliga nu? Ska det bli så bra som förr?  Min glädje var oslagbar, äntligen, det kommer bli lika bra som förr, det kommer bli som vanlig igen. Det var bättre en någonsin, vi åkte utomlands ihop, Turkiet, vi åkte till Säfsen ihop och allt var som det skulle. Jag tog verkligen vara på hur bra vi hade det igen och hur lycklig jag var, över att vi var en hel familj igen. Sånt som man bara tar som en självklarhet annars. Jag var så glad, att det äntligen var som vanligt igen. Inga mer högtider utan varandra, inga mer jobbiga val och inge fler "hem" att "välja" emellan. Men den lyckan varade inte länge innan man fick höra "vi ska flytta isär igen, det funkar inte". VAAA? Vadå inte funkar? Det har ju varit hur bra som heslt nu? Vi har gjort massa kul, varit utomland och allt som det ska vara? Varör funkar det inte nu? Varför varför varför? Så många frågor utan svar. Nu var vi där igen, flytta, jobbiga högtider, högtider glädjer mig inte ens längre. Klart det glädjer lite, men aldrig som förr. Julafton, födelsedagskalas osv kommer aldrig att bli som förr.  Jag hatar att behöva välja, välja vem jag ska vara hos, mamma eller pappa. Hatar att behöva veta, att väljer jag den ena sårar jag den andra, även fast man får som svar, "du kan vara där då, det gör inget". Vadå inte gör något? Det är klart att det gör?! Att se den ena föräldern må bra och vara lycklig medan den andre föräldern inte alls mår bra, det är ju trots allt alltid en förälder som tar beslutet att flytta, men den stackarn som blir kvar då? Den som förlorar sin livskamrat..? Man må ha barnen kvar, men det blir ju ändå aldrig som förr. Det är hemskt att se, se hur skit någon mår utan att kunna göra någonting mer än att vara där så mycket man kan, man känner sig så otillräcklig, värdelös. Tanken av att veta att man aldrig kommer att bli en hel familj igen, att det aldrig kommer vara vi 4 som gör saker och ting ihop längre, för nu är det nya människor inne i bilden. Men det är väl så det ska vara antar jag, nu är det så det kommer vara iallafall. Helt tvärt om mot vad jag trodde när jag var liten, helt tvärt emot vad jag hoppats på. Inte för att det är något fel på dom, men det är inte som det ska vara, det är inte vår familj, det är inte vi.  Det värsta av allt är att veta att det aldrig kommer att bli som förut, att våran familj, som man är uppväxt i, att den inte finns längre. Den finns, men den är inte ihop längre..  Det är jobbigare än vad man tror, jag tänkte att "äsch det kommer bli bra", men det blev aldrig bra, aldrig tillräckligt bra. Man vet inte hur bra man haft det förens det förändras.  Jag älskar båda mina föräldrar precis lika mycket och dom betyder allt för mig, utan dom skulle jag aldrig stå där jag står idag, det är för dom jag kämpat, för att vad jag hörde så var detta för deras eget bästa, vilket jag inte förlitar mig på helt, men det är som det är nu.  Det må vara bättre nu när jag flyttat hemifrån, då har jag inte samma "val" att göra längre, men det kommer aldrig att bli bra. Och snart har jag min egna lilla familj, som jag alltid kommer att stå fast vid, så länge jag kan. För jag vill inte att mitt/mina barn ska behöva genomgå dessa jobbiga beslut osv. Det är hemskt med skilda föräldrar, det är det verkligen. Jag önskar dagligen att det någon dag sker ett mirakel så att det blir VI igen, även fast jag vet att det aldrig kommer att hända. Ta vara på det ni har för guds skull och ta inget för givet, ingen dag är sig lik och en dag kan ditt liv förändras helt. För mig kommer vi alltid att vara en familj som jag älskar mer än allt annat och för er gör jag allt