Ett avgörande beslut

Hej på er!  Då var det jag här igen. Denna gången tänker jag dock inte dela med mig av en munter uppdatering utan denna gången tänker jag delge er ett desto tråkigare beslut som jag har tagit. Jag förmodar att detta lär komma som en överraskning, om inte som en chock, för en del av er då det är något som jag har undvikit att berätta om. Beslutet som jag då har tagit är att jag kommer att återvända hemåt tidigare än planerat. Mer specifikt kommer jag att åka hem redan om en vecka, alltså nästa måndag vilket är den 25:e maj. Jag kommer då att lämna gården där jag bor för att åka vidare till Vancouver där jag kommer att bo över en natt. Sedan kommer jag att ta morgonflyget vidare till Toronto och Reykjavik för att slutligen landa i Köpenhamn strax efter lunchtid onsdagen den 27:de. En relativt lång resa med andra ord men sakta men säkert så kommer jag närmare hem och bara det är motiverande i sig själv. Men nog om den praktiska biten. Jag förmodar att ni hellre vill veta vad det är som gör att jag har tagit detta relativt drastiska beslutet.  Kanske inte helt oväntat så beror detta helt och hållet på Covid-19, detta fruktansvärda virus som vänt så gott som hela världen upp och ner. Precis som för alla andra har detta virus inneburit en hel del svårigheter och komplikationer. Jag behöver inte nämna alla förändringar som detta inneburit för min resa, men jag tänkte nämna de tre främsta; Tävlingarna som egentligen skulle börjat redan i april är inställda och kommer så förbli tills vidare. Allt icke resande avfärdas vilket innebär att det är omöjligt för mig att åka någon stans och att uppleva alla de magiska platser som jag sett fram emot att se. Det är otroligt svårt för mig att träffa nya människor då alla tänker på att hålla gott avstånd till varandra och att inte umgås med fler människor än nödvändigt. Med detta sagt så innebär det att jag under de senaste månaderna tillbringat så gott som varje dag här hemma på gården. Till en början försökte jag att tänka positivt och njuta av tillvaron på gården, men under de senaste veckorna har jag börjat känna att det inte är riktigt hållbart i längden. Det blir helt enkelt för ensamt och för enformigt för att det ska kännas motiverande och kul i det långa loppet. Om inget annat så stod det klart för mig att jag var lite för understimulerad förra veckan då till och med Mike verkade tröttna på hur mycket jag busar och pratar med honom.  Det har varit ett oerhört svårt beslut och jag har tappat räkningen på hur många gånger som jag har täkt om, men nu har jag långt om länge landat med ett beslut som känns rätt för både hjärtat och magkänslan. Om det rätt beslut är mer eller mindre omöjligt att veta, men nu har jag beslutat mig för detta och då är det bara till att köra utefter det och hålla tummarna för att det är rätt.  Inte ett allt för muntert inlägg denna gång men så får det bli ibland. Jag skulle tro att vi hörs av minst en gång innan jag beger mig av mot flygplatsen men jag vågar inte lova något. Det är trots allt en hel del som ska fixas och göras klart inför avfärden. Men vi hörs när vi hörs helt enkelt. På återseende!(Ni får tyvärr klara er utan en bild denna gången för jag kunde inte hitta någon som passade riktigt bra