Tre dagar i Whitsler

Hejsan hoppsan!Då var det dags för ännu en uppdatering, och denna gången får det bli en uppdatering från nutiden så att säga. Jag hade egentligen tänkt att skriva om detta redan samma dag som kom hit men jag har inte haft en aning som vad det är jag vill skriva. Jag hade önskat att jag vetat det vid detta laget men helt ärligt så är jag inte mycket klokare nu än vad jag var för tre dagar sedan. Men innan jag försöker berätta så tror jag att det kan vara till sin fördel att backa bandet lite för alla er som inte riktigt har hängt med...Till att börja med så lämnade jag Vancouver tidigt i måndags morse efter en vecka på ett hostel och begav mig med buss till Whistler. Whistler är en skidort här i västra Kanada där jag har planerat att stanna i cirka ett halvår för att jobba en säsong. Till en början var jag väldigt exalterad över att lämna hostelet och bege mig mot ett mer riktigt boende. Jag konstaterade nämligen ganska så snabbt att hostel-livet inte riktigt är min grej. På ett hostel i den storleken är det väldigt många människor som ska dela på en liten yta och detta får givetvis sina konsekvenser. Där är aldrig en tyst minut, en konstant rullians på människor som flyttar in och ut ur rummet, och renligheten går inte ens att jämföra med den där hemma. Men trots att det inte var 100 procent min grej så är jag tacksam över alla de fina platser som jag fick möjlighet att besöka och att jag lyckades träffa Kim som är en otroligt go och härlig tjej. Så, jag kände mig alltså redo att lämna Vancouver för att se vad Whistler hade att erbjuda. Men som ni kanske anar så blev ankomsten här inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade verkligen föreställt mig att jag skulle stortrivas här och träffa en massa härliga människor men riktigt så har dem första dagarna tyvärr inte varit. Visst har det funnits en del solglimtar här och där under de senaste dagarna men de har dessvärre skylts av en del moln. Jag kan nämligen verken säga att jag trivs riktigt bra här eller att jag ser fram emot att stanna kvar här i sex månader. Det är lite svårt att säga hur det kommer sig att det känns såhär men jag hade tänkt att ge det ett försök.Först och främst så är det väldigt många unga människor som bor här. För tillfället så tror jag att vi är ungefär 400 stycken men efter ett tag så förväntas vi vara runt 1200 som bor här. Redan efter tre dagar så kan jag konstatera att merparten här föredrar att tömma glaset på en gång och vara ute och drälla långt in om nätterna. De är även öppna för både det ena och det andra (en del även för cannabis som märkligt nog är lagligt här) och de har en allmänt lättsam syn på tillvaron. Kort sagt så raka motsatsen till mig. Jag skulle inte vilja säga att det dem gör är fel men jag kan bara konstatera att det inte riktigt är något som jag trivs med. Jag är heller inte helt bekväm med att dela boende med tre andra tjejer och aldrig riktigt få vara i fred. Visst är det trevliga tjejer och vi trivs med varandra men det går inte alls att jämföra med de vännerna som jag har hemma. Sen hör det heller inte till vanligheterna att dela kök/matsal med kanske 100 andra personer. Så kort sagt, en massa olika saker som är väldigt långt från det jag är van vid och känner mig bekväm med. För nuläget är jag rätt så förvirrad över vad jag vill göra. På ett sätt vill jag ge det ett försök och se om det går att anpassa sig efter omständigheterna samtidigt som jag bara vill här ifrån. Så det enda jag egentligen vet just nu är att jag är en vilsen, förvirrad och ganska så ensam själ på andra sidan världen. Vad som händer härnäst är alltså också rätt så oklart men jag håller alla dörrar öppna för förslag. Hoppas att ni blev lite klokare efter att ha läst detta inlägget och om inte så hoppas jag att ni hänger med efter ett tag. Det är inte det lättaste att förklara på ett begripligt sätt när tankarna är överallt och ingenstans. Det återstår att se när nästa uppdatering kommer men jag tror nästan att den får vänta tills jag fått lite mer ordning och reda på allt här nere, både tankar men även en del praktiska saker. På återseende! Ni kan väl hålla tummarna för att det löser sig för mig?