Ångest

Jag känner att jag behöver gråta men jag är för trött för att gråta. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att saker kring vår graviditet skulle skapa så mycket ångest... vi har nära och kära som "är glada för vår skull", men inte visar det och tar illa upp om vi visar går graviditet osv. Detta känns jättejobbigt för mig.  Självklart förstår jag att det är jobbigt att se någon bli gravid när man själv kanske vill bli det för jag har själv varit där. Jag förstår precis! Men någonstans får man kanske lägga sina egna känslor till sidan och vara glad för någon annans skull, eller? Det har jag fått vara genom all denna tid.  Känner mig jätteledsen och besviken. Jag hade trott att saker och ting skulle bli lite mer annorlunda. Det känns som att oavsett vad eller hur man gör saker så trampar man folk på tårna och dom tar illa upp. Det är nu jag känner att jag bara vill åka hemifrån och vara gravid själv tillsammans med min sambo och köpa bebissaker och mysa och längta med glädje. Jag vill inte gå runt med ångest nu när vi äntligen lyckats bli gravida! Det här ska ju vara livets underbaraste tid! Men det känns som att vissa tar ifrån oss det och det är jättejobbigt för mig. Känner emellanåt att jag hade behövt uppsöka en psykolog eller kurator för att prata om alla dessa ångestpåslag. Det blir liksom lite för mycket. Hur hade ni känt om någon i er närhet blivit gravida? Hur hade ni hanterat det? 💕 //Hon