Hjälp! Känner mig ängslig!

Jag trodde aldrig att jag skulle känna oro för min ex-make. Jag valde att lämna honom på grund av att jag hade känt mig lurad. Jag mindes inte att var den mannen som hade dansat med mig på Lazárs dansskola längre, utan en innesittare som mest brydde sig om sig själv. Jag kan säga att jag älskade vår lilla vovve Herman, mer än honom den sista tiden av vårt äktenskap. Ett missfall satte spiken i kistan! Men visst träffade han en ny och det gjorde jag med. Jag kan säga att det var redan när jag mötte Staffan på dansgolvet på en fest, som jag hade börjat ifrågasätta mitt eget äktenskap. Han var så otroligt charmig, och en otroligt skicklig dansör. Med andra ord: "Han tog mig med storm!" Jag gick i mina egna panséer och  jag drömde mig bort. Plötsligt var skilsmässan ett faktum, och jag fick flytta till Borås. Jag älskar den staden! Den är så mysig. Jag ångrar mig inte en sekund! Men inte trodde jag att jag skulle tycka synd om min ex-make Patrick. Hans nya vietnamesiska fru Giau tros vara bipolär, och har åkt in på mentalsjukhus. Stackars liten! Min ex-make Patrick har fått ledigt från Stena Line för att ta hand om sin fru. Hon hade fått ett utbrott när hon skulle till SFI (Svenska för invandrare), en lärare hade ringt och ambulansen, som hade fått hämta henne. Jag vet inte om hon varit utsatt för förtal på tidigare arbetsplatser, eller så för att hon vägrar att jobba med andra asiater. Hon vill inte jobba alls verkar det som. Det känns som om hon är under hård press ifrån familjen, och de har varit på henne tidigare om dyra gåvor som parfymer och dylikt. Kanske handlar allt bara om utpressning? Man vet ju aldrig. Det talas ju ständigt om "bidrags-paradiset" Sverige, landet där man får pengar utan att behöva jobba. Jag tror att en vacker dag får många en obehaglig överraskning.