Mitt bästa råd till er som dejtar någon som är äldre än dig själv, eller är ihop med någon ur den "andra ligan"

Det är många som frågar mig om råd kring relationer. Ibland funderade jag på att bli psykolog under en period, och vem vet, en vacker dag så kanske jag efterträder Malena Ivarsson. Jag kan säga att många frågar mig saker som jag helt enkelt har fått ta som de kommer. Jag kan aldrig tvinga någon att älska mig eller tycka om mig. Man kan inte tycka om alla. Men jag tror att de som har stört sig på mig, och kritiserat mig är människor som jag inte har känt mig så väl bara. De har fokuserat på fel saker när de påstått att de bara har frågat. Jag kan säga att de har inte alls frågat mig någonting. De har tagit mig för given, och hållit monologer med sig själva. De har fokuserat på saker som inte varit kompatibla längre. Jag kan aldrig bli en del av någons tidigare liv så enkelt är det. Staffan är 28 år äldre än mig. De vet säkert de flesta vid det här laget. Jag kan omöjligt bli en del av hans tidigare liv, eftersom när han var känd som, "Storbands-Casanova", och spelade i Indien så var jag inte ens född. Jag var på sin höjd 2 år, och låg och jollrade i vaggan och kramade min teddybjörn. Men visst var det roligt att höra om när hans "groupies" bråkade om hans gunst och när dansbandsvokalissorna jagade honom på 90-talet. Det var mest kul, jag skrattade så jag höll på att dö! Jag själv hade en ganska tuff uppväxt med krävande arroganta förvuxna "jätte-bebisar", som ansåg att jag skulle "dadda" dem i väntan på deras "genombrott". Jag kan säga att när många av dem avlider så kommer jag att fira av en champagne! Jag kommer att hoppas att de dog en plågsam död. I synnerhet de som under uppväxten sade att jag inte var lika mycket värd som alla andra. De som dömde mig och kritiserade mitt utseende men inte var "modell-snygga" själva. Jag kan fortfarande deras namn, och jag tycker synd om de som får vara partners åt dem. Bland dem finns en tidigare idrottslärare på Vasaskolan bland annat, och diverse klasskamrater från Annedalsskolan och Nordhemsskolan. Jag kommer inte att kunna förlåta många av dem kan jag säga. Jag tycker att de borde ha vetat bättre. De var enligt mig individer som ingen vill träffa eller bjuda ut och då får man acceptera det. Jag kan säga som grundregel: -"Vill en kille träffa en tjej, så bjuder han ut henne. Om inte annat så kan dessa tjejer glömma honom!" Men dessa var väl för korkade för att begripa det. Jag kanske har haft ett "lyxproblem", de flesta män jag har dejtat har haft förhållandevis ganska bra ekonomier. Varit i genomsnitt 10-20 år äldre än mig, och jobbat hårt!  Jag kommer därför aldrig kunna dejta en kille som är alltför osjälvständig. Många av de så kallat "snygga" killarna på gymnasiet, som många tyckte att jag skulle dejta tilltalade mig tyvärr inte. De hittade dock andra tjejer sedan som var mer "alldagliga". Tack Gode Gud för det! Amen! Jag hade en pojkvän under perioden, men ibland hände det att jag planerade att söka mig till betydligt äldre män. Jag kände mig ostimulerad, och min ansvarbörda i hemmet ökade avsevärt när min mor-mor blev svårt sjuk i cancer, och min mamma tvingades att jobba mer för att kunna försörja familjen. Jag gick på studiebidrag och diverse "ströjobb" som jag kunde komma över. Jag gjorde mitt bästa och det fanns perioder då jag var väldigt missnöjd med mitt liv. Jag var trött på att ständiga förhör, och utfrågningar kring allt från om vad jag hade ätit till vem jag hade dansat med. Skaffa ett liv! Eller också gör det mycket enkelt för er själva: "Dejta inte i den andra ligan, utan försök att hitta människor som är mer på era nivåer". Det är det rådet jag har gett till samtliga i min bekantskapskrets. Folk må hata mig för att jag säger det! Jag har blivit kallad cynisk och elak av folk, och beskylld för att dömma andra efter utseendet. Jag kan säga att det har jag aldrig sagt. Utan jag har sagt att vissa typer av män, och vissa typer av kvinnor blir ofta tillsammans. Med andra ord vill man unvika onödiga konflikter, så bör man välja en av sin egen sort. Majoriteten av de killar som varit i min egen ålder har varit för osjälvständiga, för "petiga" och för krävande för min smak. Träffar jag kanske "rätt", jämnårig kille en vacker dag när min Staffan avlider, så kanske jag blir intresserad. Men han kommer att få svårt att axla rollen efter en så generös, givmild och otroligt charmig herre som Staffan.