När skenet bedrar

Jag vet inte varför folk har så stort intresse av att granska mitt liv egentligen. Jag förstår att många emellertid har haft en "felaktig" bild av mig därute. Jag tror att många har målat upp en bild av mig som aldrig har existerat. Jag anser att jag är en väldigt vanlig person som gör väldigt vanliga saker i grunden. Folk som har kritiserat mitt utseende, min längd, mina beslut, min klädsel och sexliv känner inte kvinnan bakom. Alla beslut jag har tagit har ju grundats på tidigare erfarenheter, magkänsla och hur jag har uppfattat den andra parten. Jag vet bara att de flesta människors rutiner ändras alltid lite grann när en ny människa träder in. Jag mindes när jag träffade min allra första pojkvän Robert för så blev det ändringar i mitt liv. Han vidgade mina vyer helt och hållet. Han visade upp att det fanns annat i livet än "yta", modekläder, smink och att äta "skräpmat". Han pratade om begrepp som; "barnfattigdom", andlighet, konservativism, katolisismens betydelse för hans familjs värderingar och generositetens betydelse. Han behandlade mig kort och gott som en "vanlig tjej", jag tror att de var därför vår relation höll i så långt som 9 år trots att jag gjorde "några snedsprång". Jag hade en affär med en annan kyrkvärd i Domkyrkan bland annat. Folk kanske bara hade en bild av mig som en liten oskyldig flicka med "rådjursögon" som de bara kunde "sparka på". Men tyvärr, så kan jag vara mycket elak emot folk jag ogillar. Jag är till exempel ingen stor anhängare av folk som tycker att de anser sig ha rätt att gå och "peka" i andras liv. Jag vet inte var syftet var, men jag misstänker att det har rört sig om någon kille de har velat introducera mig för som de ansåg att jag passade för. Det hade jag säkert gjort andra val i livet om min situation var annorlunda just då. Men jag ansåg att jag var en vanlig tjej som tränade dans på Lázárs Dansskola, pluggade, och funderade över livet i stort och var ganska less på min omgivning under den perioden. Robert ville inte följa med mig till Lázárs under den perioden på grund av att han påstod att han glömt bort alla danssteg trots att han tävlingsdansat, och han ville slippa konfronteras med några tjejer där som han tyckte var jobbiga och tjatiga. Enda orsaken till att han dansade med dem var för att de var yngre och han kunde diktera dem som han ville. Han var inte intresserad av någon av dem. Enligt honom själv var en av hans danspartners, så ful att han kallade henne "prickigkorven" på grund av hennes flötiga hy, en annan av dem hade äckliga fettvalkar överallt. Men Robert var snäll och följde mig till dörren i alla fall. Jag personligen dansade ju med lite äldre herrar. Många av dem var i medelåldern. Med andra ord en danspartner är bara någon du ska jobba med och inget annat. Min ex-man Patrick Tillman har själv hävdat att han har varit med om folk som hatat varandra på privat, men funkat på scen. Jag kan tillägga att min ex-make Patrick för övrigt känner eminenta dansare som Annika Sjöö och Tobias Karlsson.Annika Sjöö, dansare och kostrådgivare. Synd att hennes pappa var en sådan girigbuk!Tobias Wallin just nu aktuell med boken: "Inte alltid en dans på rosor". Här berättar han om sitt liv, och om hur dansen har påverkat hans liv. Ett boktips för er som alltid har tjatat på mig om danssteg. Lär er att dansa istället och repektera folk som gör sitt jobb iJag känner ingen bitterhet emot min omgivning. Men jag tycker att folk kunde varit ärligare och rakare emot mig. Har man inget vettigt att säga mig kan vara tyst i stället, och till er som har kallat mig "lögnhals" ni har hållt en monolog med er själva och inget annat. Ni har haft en felaktig bild av mig. Ni har inte lärt känna människan bakom fasaden. Ni har ansett er berättigade att tala om för mig vad ska göra, och inte göra. Ursäkta mig, men vad är det som har varit så angeläget? Varför ska jag göra si, och inte göra så? Om jag tränar dans så gör jag det för att jag tycker att det är roligt och inget annat. Jag unnar mig det jag har råd med och sätter de mål som jag tycker känns "okej" i mitt liv. Jag har inte trott att jag har kunnat få alla, men jag kan väl få ha något och säga till om i en relation. Mina behov är väl lika mycket värda som alla andras, eller? Förvisso, så finns det inga formella förklaringar kring varför folk har behandlat mig illa. De säger att det har varit för att de upplevt att de inte hör dit. Men gör något åt det då! Jag kan inte vara skuld till alla andras problem. Mig veteligt, så har alla sitt eget personliga ansvar som vistas på ett ställe. Jag i samma höga grad som alla andra, varken mer eller mindre. Även om jag skulle få den ljuva äran att få dejta en Mr. Universum en vacker dag så skulle det fortfarande var saker som ska hämtas, och saker som ska göras. Jag tror säkert att folk inte menat något ont, men var uppriktig emot mig hedanefter.