När någon både är ditt ankare och din flytväst

Känslor är luriga. Du kan inte riktigt styra över dem. De kommer och de går, de tar fotfäste ibland medan vissa sprids med vinden. Det är känslorna som triggar mitt beroende. Jag vill äta på dem. Oavsett vilka de är. Såväl glada som sorgsna, vilsna och ledsna. Framförallt dem. Känslorna får mig att svälta mig själv, de får mig att träna för hårt och för ofta.  Jag är en "känslomänniska". Ja fast nej, den förklaringen legitimerar inte beteendet. Att känna saker, det är fullt naturligt. Att känna olustkänslor, det är jobbigt. Men det är inte farligt. Att känna lustkänslor, det mår vi gott av. Det vill vi ha mer av. Det blir vi beroende av. Den där beroendehjärnan alltså, tänk att man kan gå igång på egentligen allt. Man vill bara ha mer av det som fyller upp en med lustkänslor, det som får tankarna att lugna sig och ron att infinna sig.  Gör du också vad som helst för att få dela dina lyckligaste stunder (läs, besatta stunder) tillsammans med den du håller kär?Skulle du dra ner din partner - den personen som håller DIG uppe - för att underhålla Ditt beroende? Älskar denne dig så mycket att den offrar sig för Dig?Medberoende.Jag kan idag ärligt intyga att jag vill ha med mig de människor jag älskar in i mitt beteende, i mitt beroende. Jag vill att min man ska stå stark och hålla mig uppe men samtidigt gå med mig ner i fördärvet. Osunt. Elakt. Destruktivt. Själviskt. Det görs inte medvetet eller av ondo. Jag älskar min man för att han alltid finns där för mig. Jag älskar honom och därför tar jag ansvar för MITT beroende.Kärlek.