and I know, You're with me through it all

Hej! Jag som var så stolt på sensommaren över att jag hade livet under kontroll och minsann inte skulle ta på mig för mycket och skulle ta det lugnt och allt det där, klarade mig ungefär en månad innan jag bröt ihop i en liten bölande hög på golvet. Men det har gått om och nu är jag på benen igen, jag har varit på över en veckas resa och konstaterat att åtminstone jag fungerar bäst om jag får göra saker själv ibland. Det var kanske därför jag själv uppsökte en församling på ett annat språk första året jag bodde i Vasa, men slutade gå där då jag blev för involverad och saker och människor inte var nya längre. Det låter ju inte riktigt som en hållbar livsstil men kan man göra något? Det är kanske bäst att bygga på ett ställe och bygga ordentligt, och sedan ta små avbrott från vardagen, själv, på andra ställen, däremellan.Jag hade bland annat en galet välsignad bussresa mellan Köpenhamn och Århus där jag kände att livet återvände och jag landade och steg upp och fann mig själv osv. igen. Sen var jag på konferens i tre dagar i en stad vars namn jag inte kunde uttala, med människor jag aldrig hade träffat förr och helt utelämnad åt mina egna sociala förmågor och andras öppenhet. Men jag överlevde och det med bravur, och bortsett från att jag efter dedär tre dagarna typ bara mindes ett eller två namn på alla hundra (ok kanske femtio) jag hade pratat med så var jag nöjd som ett träd (försökte googla men det finns tydligen inte något uttryck med nöjd? men kan tänka mig att träd är ganska nöjda, jag menar vem blir inte lycklig av att stå och chilla i skogen). Och nu är jag hemma och har haft världens underligaste dag där jag bara vill slå ihjäl någon men jag är väl sån ibland. Nu längtar jag bara tills jag är helt förkylningsfri så jag kan sjunga jättehårt. Över och ut vänner