You\'re a lion full of power who forgot how to roar

Det är fredagkväll och jag sitter hemma i min fåtölj efter att övertygat berättat för Adine efter att ha gått på stan med henne halva dagen att jag nog har blivit ett socialt monster som alltid vill ha sällskap. HA. Kom hem, åt sallad, blev mätt och sitter nu här som en strandad val, oförmögen att ens tänka på att prata. Så går det ibland.   Annars går livet bra tror jag men jag saknar skogen konstant och snart är det här skolåret slut. Snart cykelturer i varma sommarkvällar och gummistövlar i skogen och glass i magen.   Jag funderar en del på det här med sunt självförtroende kontra ödmjukhet och stolthet och i sådana banor. Efter att som tonåring ha läst Blondinbellas blogg med tillhörande egoboost-inlägg (gör nog det ännu (för att hon har barn och är gravid) med hon skriver inte lika mycket egoboost mera) har jag fått jobba en del med balansen mellan att tycka att jag är bäst i världen och komma ihåg att det finns andra människor här också. Jag kan som inte bestämma mig om man borde motverka och skrota hela den finländska mentaliteten att jag inte duger till någonting och helst ska hålla tyst, eller helt enkelt följa med i den och krypa in i skalet igen. För jag har ju så många gånger haft stor nytta av mitt megasjälvförtroende, till exempel på tolkningslektioner eller arbetsintervjuer eller när jag får nya vänner. Har som länge tyckt att det är en självklarhet att jag får vara var jag vill med vem jag vill, och har inte tampats med utanförskapskänslor eller haft problem med att bjuda in mig själv till fester eller kompisgäng överlag. Vill jag göra något så gör jag det, vill jag ha någonting ser jag till att jag får det. Jag har märkt att går man in med attityden "det här klarar jag ju, jag är skitbra" går det mesta vägen.   Men borde jag helt enkelt hacka ner på mig själv igen tills det inte finns mer än ett platt skal kvar? Man blir ju så lätt övermodig här i världen då alla trycker ner sig själva och andra, så om man tror på sig själv och att man kan lyckas är man plötsligt mycket högre än alla andra och det blir lätt att se ner på människor. Om ni förstår vad jag menar? Ibland känns det som vi har glömt bort att vi egentligen var skapade att springa fritt och leva helt utan skam över dem vi är. Kanske det är så att vi alla egentligen borde sträva till den där nivån jag pratar om av obehindrat självförtroende och skamlös tro på oss själva? För tänk hur stark en människa egentligen är, ett litet beslut av en människa att ta en tugga av ett äpple för många år sedan, förändrade hela världshistorien och genom den där lilla tuggan ställde människan sig emot själva Gud. Hur mycket kan vi inte göra om vi väljer att göra saker enligt Guds vilja och strida med Honom i stället för emot?