I walk with others in the aiming to get out

 Jag läser I kroppen min av Kristian Gidlund idag och är glad att jag studerar litteratur ibland så jag blir tvingad till att läsa böcker. Det är ju det bästa som finns och det finns nog inget som inspirerar så som en duktig berättare. Jag drabbas av en näst intill obotlig längtan att flytta ut i en koja i skogen och skriva en bok varje gång jag läser och blir inspirerad och nu är inget undantag. Jag tar en paus och går ut i skogen för att dämpa min längtan och tänker att nu finns bara här och nu, och inget finns som är så tankerensande som att vandra på den mjuka marken i skogen som ligger under ett täcke nyfallen snö, medan stora snöflingor fortsätter segla ner från himlen. Jag tänker att det här borde alla göra hela tiden, så skulle världen vara en lite snällare plats. Och så tänker jag att jag kanske borde skriva mer, kanske jag skulle bli en snällare människa då. Och jag ser tillbaka på min gymnasietid med beundran över den jag var då som lyssnade på inspirerande musik och skrev massor och läste mer och längtade efter något mer och större samtidigt som jag nöjde mig med den lilla skogen byn erbjöd. Och jag ser på samma gång med beundran på den jag blivit och resan jag gått och känner förväntan över vissheten att resan aldrig är över, och vet att det liv jag lever nu är det bästa jag kan leva just precis nu. Men det finns alltid mer och potentialen att utvecklas tar aldrig slut och jag vill komma dit där jag kan ta ut det mesta av varje dag och leva livet lite över dom fulla procenterna man alltid talar om. För tänk om jag fick se tillbaka på livet med tårar i ögonen sen, sen när jag är färdig här och beredd att ge över min plats åt någon annan. Se att det jag gjorde var gott och att människorna jag mötte lämnade mig lite mer som sig själva, och att allt jag rörde vid inte blev guld men åtminstone lite mer glänsande. För jag tror ju det är det vi är menade att göra, att lyfta upp och säga fint och förmedla det vi fått så att andra får se vem dom egentligen är.