Tre bästa musikaliska ögonblicken

Funderade i fredags ut de tre bästa musikaliska ögonblicken jag vet, sådana som får hela ens musikaliska väsen att njuta. Medan de andra bakade fastlagsbullar (sånt man gör då det är pullaperjantai) spelade jag upp mina favoriter och de andra funderade också ut sina. Det hela slutade med att vi sjöng Celine Dion och Whitney Houston för full hals tills fastlagsbullarna tog över.   Mina tre bästa:   Writing's on the wall - När jag och mina kämppisar var och kollade Bond i höstas sa vi efteråt "låten i början var nog det bästa musikaliska mästerverket på länge" och så lyssnade vi på den igen och igen och sjöng med och Sams röst och ackorden och stråkarna och allt, aah så mäktigt!   Andante festivo - Under min karriär som violinist lyckades jag på någon vänster och i någons förvirrade ögonblick spela i en konsert tillsammans med Vasa stadsorkester, och då spelade vi den här. Jag fastnade för den främst för att den är så underbar, men också för att det var den enda låten jag hängde med i p.g.a. långsam.   I don't trust myself with loving you - Jag började lyssna på John Mayer i högstadiet av hemliga anledningar, började med Neon och jobbade mig sedan vidare till Free fallin', Stop this train och de andra fem första låtarna på Where the light is: live in LA. Det tog till gymnasiet innan jag förstod att den andra skivan på albumet ju också är bra, och då jag kom till nummer 7....Alltså! För det första: introt!, mellanspelet! och SOLOT och HÖJNINGEN! kära värld dör lite av musikalisk tillfredsställelse. Är annars inte så väldigt insatt och brukar kanske inte vara den som jublar högst efter ett gitarrsolo men det här är ju världsklass.   Var(/är) ju aldrig någon dunderviolinist men här verkade jag ha det saligt åtminstone.