Varannan vecka

Nattjobb igen. Det vill säga uppdatering i bloggen. Hade Remie hela förra veckan, och även i måndags och halva tisdagen.Var helt underbart!Så mycket kul och mys vi hann hitta på! :)För ovanlighetens skull så jobbade jag på dagen tis-tors, och tyvärr så blev Remie lite lidande pga det. Hämtade honom lite över 4 på dagis, istället för halv tre som jag brukar göra. Men vi kompenserade det med att ta ledigt på fredagen och drog och badade i Gustavsbergsbadet med Ziray och mamma :)Sjukligt roligt hade vi! Och han somnade som en stock i vagnen efteråt!Vi har även hunnit med att leka i en mysig park på söder, gått på teater, besökt bibblan, spelat tv-spel och lekt dom flesta lekar en 2åring kan komma på.Det är helt sjukt vad det svider att lämna honom varje vecka. Försöker att inte visa det för honom, hur ledsen jag blir. Och även fast jag vet att jag få träffa Remie när jag vill, även fast det inte är min vecka, så svider det ändå. Och samma sak är det för Frederik.Det tar tid att vänja sig vid detta. För mig har det knappt ens börjat sjunka in.. Det är kämpigt. Kämpigt som fan, och jobbigare än vad jag någonsin skulle kunna tro. På dagarna, när jag inte har Remie, så håller jag mig sysselsatt så gott de går. Så jag slipper tänka på hur ensamt det är.Men likt förbannat så kommer tankar och jobbiga hjärnspöken upp varje dag och natt. Jag gråter inte ut. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Och jag vet att det var jag som avslutade det och att det var jag som satte mig själv där jag är nu.Men jag måste få skriva av mig.Har så fruktansvärt mycket tankar i huvudet. Vet inte vad jag ska ta mig till med allt skit jag går runt och tänker på... Bästa sättet för mig är att skriva. Så bloggen får ta den skiten helt enkelt.Känner mig så sjukt ensam. Även fast jag ofta är omringad utav vänner och familj. Känner mig som minst ensam när jag är med Remie. Bara han och jag. Då är jag som mest hel. Just nu är jag bara lite splittrad och förvirrad.Vet inte vad som är bäst för mig eller för Remie just nu.Känner mig som världens sämsta mamma. Splittrade familjen liksom. Tvingas åka nästan 2 timmar till dagis varje morgon. Komma hem sent. Sakna pappa. Remie hanterar allt som en riktig stjärna!Även fast man märker att nåt är fel. Han är gnälligare, vill jämnt bli buren, gråter för ingenting och har allmänt mer "daddig".Förmodligen så går det över...Än så länge har det bara gått ca tre månader...Jag babblar.Men jag har svårt att öppna mig till folk, speciellt om ingen frågar. Och om ingen frågar hur det går, då pratar jag inte heller om det. Därför behöver jag då och då ventilera ut alla mina tanka här.Iofs så har jag och Frederik bra kontakt fortfarande och pratar öppet om hur vi mår för varandra. Så det är ett stort +. Urgh...Allt blir väl bra till slut i guess!*tänker positivt*Langar upp lite bilder från veckan som varit så länge! :)