Mycket gör mig utmattad

Från tisdag till onsdag sov jag och Molle över hos familj, dessutom kom "kusin" till Molle och hälsade på en sväng. Förundras över hur duktig Molle ändå är med henne, han har aldrig varit runt barn alls egentligen men nu när min ena syster fått barn så har han fått träffa henne 2 gånger och det har gått hur bra som helst. Molle är en väldigt glad och energisk hund, varav min oro för att han skulle bli lite för glad och inte riktigt förstå att hon är en liten bebis. Men så var det inte, han nosar och slickar lite men är väldigt försiktigt. Sen skäller han ju, men som tur är verkar inte lilltjejen tycka det är allt för jobbigt. Men det här med att sova över, något som man inte borde tycka tar så mycket på ens krafter men tydligen gör det det. Jag gjorde inte så mycket mer hemma hos dem, jämfört med här hemma men blev ändå helt slut både psykiskt och fysiskt. Vilket jag nog inte riktigt låter mig själv bli, eller snarare "mobbar" jag mig själv för att jag inte orkar så mycket som jag brukar göra. Min läkare sa till mig att jag är för taskig mot mig själv, för jag hade aldrig tänkt dessa tankar om en syster eller kompis om de blev trötta av att bara sitta i soffan hos någon annan och därför skulle jag försöka vara lika snäll mot mig själv. Men det är svårt, man dömmer ju lite sig själv för man tänker att jag borde orka mer och det borde inte vara jobbigare att vara hemma hos någon annan i jämfört med sitt egna men tyvärr är det det. Just nu klarar jag av det, de flesta dagarna, vilket ag är tacksam för. Men det handlar också om att jag inte vågar vara hemma själv, orkar vara hemma själv för det blir en ångest i att sitta hemma med mina tankar och att jag är så otroligt rädd att den tidigare sociala ångesten ska komma tillbaka. Så den energi och kraft jag har, det lilla, använder jag upp för att bara ta mig till någon annan vilket oftast gör att jag är helt slut väl där. Men på samma gång är det skönt att komma hemifrån, så man slipper sitta och mobba sig själv hemma eller förlora sig själv i tankarna. Det är så mycket som är ångest och svårt, det känns som att ingenting är riktigt rätt för jag mår dåligt oavsett hur jag gör. Men i längden tror jag, och säger min läkare & kurator, att komma ut är fortfarande det bättre alternativet. Detta gör att jag pushar mig själv till detta, jag pushar mig själv att göra det "enkla" som är att åka till familj och vänner då och då. Men med det sagt är det långt ifrån enkelt, efter bara någon timma är jag oftast helt slut och hade kunnat lägga mig för att sova.  Jag pratade även med min läkare i förrgår, vi ska fortsätta med sertralin och hoppas på att nu när jag tar en hel tablett att det ska hjälpa och kicka igång. Men också låta mig själv vila, göra saker som jag tycker om men också vila. För när det är dags så är det dags, det kommer inte ske imorgon och jag måste acceptera att det är såhär det ser ut nu. Jag måste tillåta mig själv att känna såhär, må såhär, för annars kommer jag inte bli bättre. Tänka på det här med att det är okej att vara helt slut efter något som borde vara enkelt, för just nu är det inte enkelt. För igår när jag åkte hem somnade jag på soffan en stund och hade nog kört slut på mig alldeles för mycket, trots att jag egentligen inte gjort något som ses ansträngande men i läget för mig nu är det visst det och så får det vara just nu.Jag har depression, jag är utmattad och jag har ångest. Så är det bara.