ett avslut, en riktig trasurvridning och viljan av att vara lycklig

Jag har börjat skriva här så många gånger för att sedan stänga ner och skita i det. För det som kommit ur har väl egentligen inte spelat någon roll, det har inte varit det egentliga som kommit ur utan en yta där det bakom allt varit helt bottenlöst.  jag vet nog inte var jag ska börja nu heller, fast att jag vet att snart har jag fyllt ett helt A4 med text som man fastnat i och tagit sig till slutet för att man söker svar. Jag skriver allt det jag känner utan att ha ett enda svar på allt. Jag borde vara lycklig, för jag har allt jag behöver. Jag borde vara glad, för jag har allt som glädjer en, jag borde sörja för jag har fått möta den största sorgen man kan göra. Jag är lycklig, jag är glad, men jag är också fast i en sorg som säkert varar föralltid. Jag är allt det där fast helt inlindat i något som trycker bort allt. Att 2022 skulle gå så fort som det gjort fattar jag nog inte, jag sitter här i slutet på juni och undrar hur jag tog mig hit. För i december så trodde jag nog inte att jag skulle vara i det skicket jag är i idag.  Jag hade känt det länge, jag hade flaggat för det som hände inom mig och jag visste egentligen innerst inne var jag var påväg men jag ville bara att livet skulle fungera och fortsätta fast att det var ett tempo och en vardag som jag inte fixade. Och så bara brast det. en natt i December. Jag kunde inte längre styra mig själv och vi satt där mitt i natten, jag och mamma. Jag hade hyperventilerat så hårt att det kändes som om någon hade hoppat sönder min bröstkorg. Det var där och då, den natten som jag bara fallerade. Stängde av.  När jag ringde min chef dagen efter och sa att jag skulle vara hemma ett tag så förstod vi båda nog redan det. Det hade pågått så länge, hela hösten var jag skör och jag hade ett helt fantastiskt stöd av mitt arbete, det vill jag ändå berätta, jag var öppen och ärlig och jag var sårbar men det var aldrig någon som ifrågasatte eller försökte släta över, jag blev bemött helt rätt för att klara av att jobba, och i efterhand så säger jag idag att kollegor/chefer är halva ens jobb, funkar inte det så funkar nog inte heller ens arbete i slutändan. Även om jag kanske inte skulle jobbat sista tiden så var min arbetsplats ändå motivationen att gå dit, för det handlade ju aldrig om jobbet. Det var jag som inte klarade av det som krävdes för att vara en stark person utåt. julen blev inte alls på något vis i världen vad jag hade tänkt. Vi skulle vara här hemma och fira vår första jul här i huset och jag hade värsta visionerna av allt och nu fattar jag ju att allt man tänker och fantiserar om oftast inte är i närheten av den verkliga bilden och att det inte heller behöver vara det. Saker kan bli bra ändå. Vi hann fira en jul med min familj, sen fick vi magsjuka och julen spenderades hemma, isolerade från verkligheten. Jag vet inte om jag kan förklara känslan av att både vara inlåst i sig själv och isolerad i sitt hem. Det är en älskvärd mardröm och jag ljuger inte när jag säger att det blev en prövning av allt som redan var. Jag har kommit upp i en tillräcklig ålder, men nog framförallt kommit så pass nära mig själv att jag fattade ganska direkt att jag måste ha någon slags professionell hjälp från något annat håll än den kuratorskontakt jag redan intensivt hade när jag brakade. Ibland måste man nog bara göra något drastiskt när det går åt helvete. För vad vi inte får glömma bort i allt är att en människa som mår så dåligt, inte självmant väljer det. Man vill inte vara i det bottenlösa. Så jag föreslog KBT. Är det något jag haft tur med i livet så är det nog faktiskt vården. Jag har alltid haft turen att möta helt fantastiska människor. Det har inte alltid varit enkelt och jag ska med handen på hjärtat säga att jag inte har varit enkel att möta, för jag har haft svårt för nya människor även om det i slutändan oftast visat sig vara riktiga guldkorn. Jag fick tid direkt till en KBT-terapeut. Så i januari startade jag en vad som skulle bli 6-månaders behandling. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag hade ingen aning om vad man gjorde mer än det man läser om vad en behandling innebär. Men jag var desperat efter något som kunde slita av det där förbannade plåstret som gör allt så tufft. Jag vet ju också, och måste få er att förstå, att jag aldrig kommer kunna ta bort alla mina svårigheter eftersom det i denna botten ligger en Atypisk Autism. Men om jag bara kunde mota 1/4 del av det som kändes som att andas i en syrgastub utan syre så skulle jag komma ett steg ifrån det som drar isär mig.Redan efter första mötet så kände jag mig 4cm längre, hög på endorfiner och som att jag hade haft mitt första slagsmål med min ångest typ. För jag har alltid låtit den slå ner mig. Jag fattar att ett samtal inte botar en hel livstid, men jag fattade ganska direkt att jag var på ett ställe där jag faktiskt fick utlopp för det jag kände. Jag träffade någon som fattade vad det var som pågick. Jag blev taggad, inspirerad att våga utmana mig själv. Att exponera som det så fint kallas. Exponera känslor, möta ångesten, inte låta den ta över. För någon som jag, som levt i princip hela livet med någon slags ångest, blev detta det absolut tuffaste stadiet i hela denna resa. Att lära sig leva utan ångest. Att det plötsligt inte skulle kväva mig längre. Att när kvällen kom skulle det inte finnas där. Självklart finns ångesten där, men den är inte kvävande, den tar inte överhand, jag kan andas. Jag kan möta den. Jag vet att det kan låta helt sjukt, även om jag vet att det är en vanlig känsla, men jag har saknat ångesten i perioder. Det har varit som ett break up. För plötsligt så ska man leva utan något som varit hela ens liv. Plötsligt så kommer den inte finnas där i allt och man kommer leta efter den, man kommer att försöka provocera fram den för att den fattas. Hur sjukt det än låter, så saknar du något du absolut inte vill ha, för att man vet inget annat. Jag vet inte hur man lever utan ångest. Jag lär mig fortfarande. Jag har haft såna identitetskriser, jag har gråtit, jag har ifrågasatt mig själv vem jag är, för samtidigt som man vägleds så är man så in i helvetes jävla vilse. Du ska genomgå ett helvete innan du kommer ur det. Du ska ha viljan för att klara av det, orken ska finnas för att ta sig dit man vill. Jag vet hur fruktansvärt det är. Jag kommer alltid förstå någon som inte tror man förstår när man berättar och det är precis det, om du aldrig varit i det kommer du aldrig förstå vad det är som händer inuti en. Hur det sliter isär en när man försöker hålla ihop sig själv.Jag tittar på datumet på datorn, 22 juni 2022. Hade någon sagt till mig den 22 December 2021 att i juni, Rebecka, då kommer du att fungera igen, du kommer jobba, hämta på förskolan, du kommer klara av att åka bil, att äta mat, du kommer sova på natten. Jag hade nog inte trott det. Jag tror nog inte att någon hade trott att jag skulle vara i det skicket jag är i idag. Även vården påpekar det, att jag har en sjuhelvetes vilja, att vilja vara lycklig. Även när allt tar över och drar ner mig så har jag alltid ett mål. Jag vill fungera. Ibland tar jag mig upp för snabbt. Någon som brakar så som jag gjorde i vintras reser sig inte i den farten jag gjorde. Jag tror kanske att det var det som räddade mig denna gången, att det var den enorma viljan av att ändras som gjorde att jag också vågade möta verkligheten. Komma ur min borg som jag byggt upp. Det finns självklart dagar som är extremt tuffa. Stress och press bryter ner mig direkt, jag är för skör där fortfarande. Klarar inte av för många moment på samma gång. Men i den vetskapen har det fötts en ny del av mig, att våga be om hjälp. Att inse att jag behöver inte dra hela lasset själv i vad jag tror att allt hänger på mig även om det inte gör det. Att klara av backa. Återigen att exponera mig och mina känslor men inte överexponera. Jag vet att känslan ibland bara är en rädsla, att jag kanske egentligen klarar av det som där och då känns omöjligt. Men har man varit så långt ner jag varit är man livrädd att hamna där igen. Och nu är en tid där jag sörjer. Det är en helt ofantlig skör tid jag befinner mig i. Efter sju år var det dags att säga hejdå till min kurator, hon som varit med mig sen jag fyllde 18. Hon som mött mig i mitt absolut värsta och bästa skick. Hon har varit med igenom hela mitt hittills vuxna liv. Barn, flytt, bröllop, begravning. Vårt sista samtal var, det var tufft. Jag kände mig stark innan jag kom dit, men direkt jag satte mig i den där fåtöljen så var det som att allt bara bubblade över. Det var liksom nu det var slutet. Hon tog fram en plastficka jag gav henne för 6 år sen där jag beskrivit mig själv, då bröt jag ihop, Den där lilla tjejen som inte trodde livet skulle bli något, sitter här idag. Jag har tagit mig hit, jag har gjort allt det där den texten sa jag aldrig skulle klara av. Tänk om jag kunde berättat för 18-åriga jag att livet skulle bli bra tillslut. Att jag skulle hitta han med stort H, att jag skulle bli mamma, att jag skulle bo i ett hus och faktiskt vilja leva. För det är just det, vägen hit har inte varit rak, jag tror aldrig att man kan förstå det om man inte varit med på vägen. Jag tittar på min förstfödde systerson och vet att jag inte skulle leva efter att han hade fötts, men i år fyller han 8. Jag är kvar. Jag valde livet och det kommer jag alltid göra, för jag vet att det blir bättre, även när det är som absolut mörkast. och nu handlar det inte längre bara om att överleva, utan att leva också.och när det känns som att det inte går, då väljer jag livet.