hej från skolflickan

jag ska inte ljuga.    när jag satt i Lugnets Kyrka igår alldeles innan rektorns tal och tre spelmän ställde sig på scenen o spelade på gnälliga stränginstrument kändes det som i Titanic när alla förstår att de ska dö när livemusiken spelas. det är liksom slutet.   nu är ju jag som bekant expert på att vara melodramatisk, det kan omöjligt varit så illa som jag föreställer mig i huvudet att det var.    men det finns så mycket saker jag hellre gör än att börja i en klass med 109 okända människor, med pressen att snabbt hitta "nya vänner" annars blir man ensam. det går så fort för människor att lära känna varandra, så försöker man komma in i någon grupp några dagar för sent så är det liksom ganska kört. man tillhör inte ursprunget och då är det svårt att någonsin känna sig hemma där. eller det kanske bara är jag? men jag har lite för mycket problem med självförtroendet för att pressa mig in i en grupp unga tjejer som inte ser ut att behöva en till individ att fylla ut med.    nu har det gått ganska bra ändå för mig eftersom jag hade turen att idag (dag 2) sätta mig bredvid ett gäng tjejer som var väldigt inbjudande. dom fick med mig i Kåren vilket innebär att jag förmodligen kommer hamna på lite olika aktiviteter framöver. samt att vi satt på pitchers och de drack rödvin och jag drack kaffe för att inte sätta ribban allt för högt åt dem. hehe. hehe. hehe.   meeeeeen den överhängande känslan av att jag gör fel genom att "redan" börja plugga plågar mig. jag försöker att vara positiv till den grad att jag blir apatisk typ. för egentligen är jag både jätteglad å jätteledsen och jag skulle behöva få utlopp för alla mina känslor.   igår fick jag gråta lite - och det var så skönt. kollade klart på Fröken Frimans Krig (som jag varmt varmt varmt rekommenderar ALLA att se) o en person dog ifrån sin allra mest älskade. och jag kände ba NÄ, det är fan inte meningen att man ska va såhär långt ifrån varandra. gå å vänta på att få vara tillsammans på det här viset. sen grät jag ännu mer och det är ju precis den där verkligheten jag behöver gråta över. så nu känns det lite bättre, som att det inte riktigt vore vettigt att ha det på något annat vis än just såhär nu. och att jag egentligen inte vantrivs i mitt liv som det är - men att jag ställs för en hel del prövningar i nuläget.    detta är hela sjukt sagt av just mig, men jag längtar tills det att skolan blir vardag. jag gillar inte nya saker i denna benämningen. jag gillar nya platser - och visst, att knyta bekantskap med nya människor. men inte på ett påtvingat sätt. för det är precis vad det är och det talade vi om på pitchers idag. "let's face it girls - vi är ju helt desperata efter varandras vänskap."