Vänner.

Jag har alltid haft många bekanta och vänner. När jag blivit lite äldre så har jag haft svårt att inse att jag inte kan ha 30 ”nära vänner” att hinna umgås med och jag har tids nog insett att jag kan ha massor med bekanta men en handfull nära vänner.  Men det som förvånar mig och sårar mig en del är att vissa personer som jag trott varit några av mina bästa personer i livet har vänt mig eller oss ryggen när vi behövt stödet och kärleken som mest. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta, det sitter för djupt i mig. Jag har under alla dessa år gett dessa personer mitt allt, släppt allt för att vara till hands när deras liv har krisat. Men nu när jag går igenom det allra värsta tänkbara så får man ”jag kan inte, jag mår själv så dåligt”. Det sårar nått så för jävligt. Att inte ens nu, när vi är nere i avgrunden av sorg och förtvivlan kan dem inte åsidosätta sina egna bekymmer en stund och finnas för mig för oss. Men! Sen har andra personer som varit mer som bekanta eller bara vänner visat sig vara helt jävla fenomenala. De visar sitt stöd, sin omtanke och kärlek. De lyssnar, stöttar eller bara är. Precis så som det ska vara. Jag är så innerligt tacksam för dessa människor.  Visst vi har förlorat några ur vårt liv men desto bättre har nya helt fantastiska människor kommit in våra liv. Tack, älskade vänner. Tack.