Kapitel 16: ingen vill ha mig

Så länge jag kan minnas har jag känt mig oönskad. Ingen har velat ha mig. Människor jag älskat har lämnat mig, övergivit mig. Som 4-åring är det omöjligt att förstå vad ett missbruk gör med en människa. Att kraften från en drog kan få en mamma att lämna sitt spädbarn. Som 4-åring förstår du inte att det är pågrund av ett missbruk och ett beroende du tvingas bli lämnad av dina föräldrar.  Den enda förklaring som finns för en 4-årings är: de vill inte ha mig. Och även den förklaringen kan vara svår att greppa för ett barn. Men känslan, känslan är oundviklig. Man kanske inte förstår den, men den gör ont. Etsar sig fast likt ett tuggumi under skon. Den borrar sig in i kroppen på dig, och sen stannar den där. Om inte för alltid så väldigt väldigt länge.  Att få spendera en helg i månaden med sin mamma kan vara det bästa som finns. Jag minns att jag längtade enormt mycket tills fredagen kom. Samtidigt var det en plåga. Dagen vi sågs var jag alltid otroligt nervös. Rädd för hur mamma skulle vara. Påverkad? Inte påverkad? Vi hade inte setts på tre veckor och när man träffar någon så sällan är det svårt att bygga känslan av trygghet.  På lördagen brukade jag känna mig lugnare, tryggare och vår relation kändes mer avslappnad och näst intill normal. På söndagen när helgen nästan hade blivit vardag och jag kunde andas ut var det så plötsligt dags att slitas från mamma igen. Jag minns hur jag saknade henne innan vi ens lämnat lägenheten för att gå till tåget. Hur ont det gjorde att behöva lämna henne och att veta att det skulle dröja 3 veckor igen tills nästa gång vi sågs. Samtidigt hade jag svårt att förstå varför jag utsattes för det här. Ville hon inte ha mig?  Det var plågsamt. Såhär i efterhand kan jag ibland undra om det hade varit sundare för mig att inte träffa min mamma. Faktum var dock att inget alternativ var sunt och jag led oavsett. Det var otroligt svårt för mig att bo i en fosterfamilj. Jag hoppas och tror att många barn mår bra och känner sig trygga i sin fosterfamilj men jag vet också att för många barn är det svårt, otryggt och ledsamt. När jag var drygt 12 år gammal kraschade relationen jag hade till mina fosterföräldrar. Jag som blivit äldre hade också blivit mer medveten om min barndom, vad mina föräldrar gjorde och varför livet såg ut som det gjorde. Det i sin tur gjorde mig arg, enormt ledsen och jag kände mig vilsen. Mina fosterföräldrar hade svårt att hantera min ilska och sorg och vardagen var en konstant konflikt.  Idag önskar jag att de hade orkat. Att de hade varit beredda på hur traumatiserade barn kan reagera. Jag önskar att de hade lyssnat, förstått mig och stått stadiga i orkanen jag upplevde inom mig. Men det gjorde de inte.  De packade en väska åt mig och förklarade att jag nu skulle bo hos en annan familj. Min värld föll samman på nytt. Och återigen kom samma känsla jag känt så många gånger förr. De ville inte ha mig.  Stödfamiljen jag flyttade till var fin. De var yngre, hade mer energi och jag upplevde att jag kunde prata med dem på ett annat sätt. Det kändes bra. Jag hade dock i bakhuvudet att det inte varar för evigt. Jag fick inte bli för bekväm.  Tiden gick och jag var stundtals lugnare, gladare och mer harmonisk.  Det beslutades då att jag åter skulle flytta till min fosterfamilj. Jag kände mig som en pingpongboll. Fram och tillbaka. Men, jag packade väskan och flyttade ”hem” igen. Några månader gick och så stod vi där igen på varsin sida minfältet och slogs. Jag fick packa igen.  Såhär höll det på i drygt 2 år. Den lätta pingpongbollen jag kände mig som blev slagen fram och tillbaka tills jag nästan var helt utsliten.  Vid ett tillfälle efter stödfamiljen, och efter alla turer fram och tillbaka berättade min fostermamma att vi skulle ha ett möte. Jag skulle få träffa ytterligare en ny familj. En familj som skulle bli min permanenta fosterfamilj. Jag var nu nästan 14 år gammal. Luften gick ur mig. Det fanns ingen ork kvar för att skapa nya relationer med vuxna människor som senare skulle svika mig. Mitt inre var ett kaos och hela min kropp skrek nej. Men jag satt där, tyst på stolen tillsammans med mina fosterföräldrar, socialsekreteraren och den nya familjen och lät det ske.  Veckorna gick och jag väntade på signalen -packa dina väskor! Den kom aldrig. Den nya fosterfamiljen hade ångrat sig.  Varför? Jag fick aldrig svar på frågan, varför? Återigen var min enda slutsats: De ville inte ha mig.