This one stings like a
Jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera det här längre. Att ena veckan ha allt jag kan önska och vara lycklig bortom reson, och andra veckan spotta fram med bara några droppar kvar i tanken. Tills jag får krånglat på mig ögonskynket, så jag kan bara gasa på och förlita mig på farten även om dropparna tar slut. Den här situationen var a-l-d-r-i-g en del av någon plan. Jag såg det aldrig som ett riktigt alternativ. Jag tänkte alltid att en bättre lösning fanns runt hörnet, och att verkligheten aldrig skulle bli att jag gick miste om halva hennes barndom. Men nu när hon kommer har hon gått framåt i utvecklingen flera mil sedan senast, och jag får lära känna henne pånytt första dagarna. Imponeras över talet och kartlägga vad som triggar gråt och vad som triggar skratt. Vissa gånger är hon så stor och duktig och andra gånger så liten att hon bara vill bli buren. Och vi blir mer bekväma med varann igen timme för timme, och mot slutet kommer de aviga känslorna fram även för henne. Jag gillar när hon tar strider med mig, ser det som att hon är trygg nog och tänker att hon utvecklas mer genom bråk än kramar. Men sen när hon är så trygg att hon bråkar så bryter det av. Igår hade jag inte mitt främsta uppfostringsögonblick. Hon blev ledsen då hon skulle åka och frågade mitt i gråten om hon inte fick stanna, och jag började gråta själv. Tänk om hon tror att jag inte vill det? Att jag har något bättre för mig? Att hon måste åka iväg för mig. Säg det till någon ni älskar mer än livet, ”du kan tyvärr inte det”, och försök hålla tillbaka tårarna. Vi gjorde ett stopp på vägen för att komma iväg, en sista grej innan vårt hejdå, och åkte via butiken efter varsin glass som vi åt på parkeringen medan vi pratade om höjdpunkterna från veckan. Hennes höjdpunkt var simhallen, och min var vartenda ögonblick fram till den sista glassen.