allt rasar inombords.

Jag är där igen, där jag hatar att vara. Ångesten biter i mig. Jag förtjänar inte dig, jag förtjänar inte att älskas. Allt snurrar runt och rispar mot mitt inre. Mitt logiska brottar tillbaka och försöker försvara det lilla ömma.. jag förtjänar visst det. Men hur släcker man dom där rösterna, hur slutar jag lyssna, hur brottar jag bort dom. Jag är så trött. Så slut. Orkar inte mer, orkar inte hålla inne på sanningen längre. Jag vill bara skrika rätt ut. Men ett andetag i taget. Ett andetag.