22 april 2020.

du hade lidit i nästan två år. cellgifter, behandlingar, operationer, sjukhusvistelser och någonstans där började du längta efter döden. men jag lyssnade inte på det, jag slog mig ifrån det. jag kunde inte acceptera att du, min farmor, ville dö.. skulle dö. förra måndagen, den 20, får jag samtal från min moster om att de bara väntar på att hon ska somna in. men jag vill inte höra. jag ringer min pappa som inte kan hålla ihop det och avslutar samtalet. jag ringer min faster, och hon gråter och gråter. faster är sur, arg, besviken.. farmor har skrivit ut sig från sjukhuset, fast hon haft behandlingar kvar. men hon orkade inte mera. hon ville inte mera. på tisdagen får jag sms om att hon är sämre. på onsdagen ringer min moster och berättar att farmor dött. det är en sån bottenlös sorg som kommer över mig. jag kan inte hantera den på annat sätt än att stänga av. jag längtar till att få komma hem från jobbet för att bara få gråta. jag gråter lite emellan de möten jag har inbokat och åker sedan hem. men jag kan inte gråta. på fredag den 24 april begravs hon. ingen kan åka ner till serbien, ingen av hennes barn eller barnbarn kan vara med. ingen kan säga hejdå. jag kan fortfarande inte låta sorgen komma åt mig. på fredag får vi bilder skickade till oss från begravningen och jag ser den öppna kistan med hennes ansikte på håll. hennes ansikte som inte alls ser ut som sist jag såg det. hon är så tunn, hon är så ihopsjunken men jag känner igen hennes haka, hennes näsa och hennes mun. jag ser att det är hon. jag stänger ned bilderna och tänker att jag ska ta tag i sorgen när jag kommer hem från min bror. men jag kan inte. jag vill inte. jag vill inte låta min kropp förstå att hon dött. jag vill inte låta mitt hjärta förstå att hon är borta, att min farmor är borta. vi var så nära, vi två. vi fick alltid höra hur lika vi var. hur vi så snabbt kunde pendla från skratt till ilska. hur vi skrattade. hur vi log och hur vi gick. vi var så lika, vi var så nära varandra. jag fick äran att träffa dig varje sommar, från det att jag fyllde 7 till att jag fyllde 28. jag fick många månader, år, med dig sammantaget. men jag sörjde alltid att jag inte fick ha dig med mig i min vardag och jag förbannade det jävla kriget och hur det splittrade oss alla från varandra. jag minns ditt skratt. jag minns ditt så busiga leende, dina busiga ögon. jag minns hur vi drack kaffe bakom huset i skuggan och du spådde mig i sumpen. fast du inte kunde så gjorde vi så, men vi visste båda två att du inte kunde. och vi skrattade. vi kunde prata om allt, allt från det allra roligaste till det allra mörkaste. vi delade med oss och du var så central i mitt liv bland kvinnor som var så betydelsefulla för mig. jag hatade att du och farfar var skilda, för jag kan inte än idag förstå varför du valde din man. trots så mycket skit så var du alltid så mån om att ge det lilla du hade till de som hade än mindre än dig. allt i smyg för att din man inte skulle veta. men du gav, och du gav inte för att det för någon skulle synas, du gav för att du ville. din dröm var att dansa på mitt bröllop. du pratade ofta om det.. du ville att jag skulle skynda mig så du fortfarande skulle vara tillräckligt pigg för att dansa. du var en av dom få, som var så noga med att ständigt säga mig hur mycket du älskade mig, hur stolt du var över mig, hur mycket du alltid saknade mig. jag hör ditt skratt baba, jag ser dina busiga ögon och ditt så vänliga leende. jag ser dina händer framför mig baba. som du så gärna ville skulle hålla i mina, så fort vi var tillsammans. du är en så central del av mitt liv. jag kan inte acceptera att du längre inte kommer finnas där.. att du aldrig mer kommer väcka mig, med tusen små pussar i pannan och på armarna och benen.. bara för att busa, bara för att kittlas och du sa alltid "kom upp, sov inte, jag vill kolla på dig när du är här". och jag förstod vad du menade men jag tog inte in det. att det en dag skulle komma en tid, en övernattning i huset, där jag inte skulle bli väckt av dig och dina små pussar. jag får inte luft. jag kollar på bilden där du ligger i kistan. jag ser att det är du baba, jag ser att det är du. men hur kan det vara du. jag älskar dig. så mycket älskar jag dig och jag vet att jag sagt det så många gånger till dig men jag vet också att det funnits så många fler tillfällen jag kunnat säga det. men jag vet att du visste, jag veta att du kände det. jag önskar du är med farfar och hans syster nu. att ni tre snackar skit, kanske bråkar lite och kanske kommer och besöker mig lite. för jag är så rädd för att glömma era röster. jag vill aldrig glömma era röster och era skratt. baba, jag älskar dig. vila i frid, dansa med mina två andra änglar nu. snälla, besök mig i mina drömmar emellanåt. visa mig saker som påminner om dig. glöm inte mig, för jag vill aldrig glömma dig.