ATT UMGÅS MED SIG SJÄLV I TYSTNAD VID STRESS

Jag väljer tystnad. Med mig själv. Det tog lång tid för mig att inse att jag både saknar och behöver tystnad för att vara i kontakt med mig själv och andra. Det är så lätt att allt surr och påtryckningar utifrån letar sig in i varje cell och växer till ett orosmoln. Hos mig skapar det obalans. Jag sover dåligt, säger ja till allt utan något riktigt konsekvenstänk och mår dåligt. Det blir särskilt tydligt efter en intensiv period av resande och flängande, har inlämning på inlämning och en to do lista som aldrig vill ta slut. Efter ett tag går tanken tom och jag tvingas till att sakta in för att tanka tanken full igen.I stunden tänker jag inte på det, surret blir till vardag och pulsen likaså, men efter ett tag är det som att hela kroppen vägrar och stänger av. Då känner jag inte längre smaker, ser inte längre konturerna eller hör orden. Musiken är värst, då är det som att jag inte längre hör takten eller budskapet. När kroppen väl visar tecken är det på riktigt dags att sakta ner. Att känna igen tecken innan det går så långt att kroppen vägrar måste man öva sig på. Det tar tid. Förutom att jag övar mig på att vara medveten varje dag har jag små trick. Jag stänger alltid av mobilen på natten och när jag sätter på den på morgonen frågar jag mig själv om jag VILL se på meddelanden och etc direkt eller om jag kan vänta tills frukostbordet. Jag blir mer och mer medveten om min användning av mobilen. Samma med film. Jag sätter på en film när jag vill se en film, utan att skrolla på mobilen. Jag gör en sak i gången. När jag pluggar gör jag en sak åt gången. Nu när jag kört dubbla kurser har jag haft dagar då jag antingen gör det ena eller det andra - aldrig mixa och tro att jag är effektiv. Och påminner mig om när jag är slut. Små boostar och stor belöning.Jag behöver just tid för mig själv, och i en intensiv period desto mer. Och tid i tystnad. Då tankarna får spela fritt och kroppen röra sig i den takt den vill finner den återhämtning. Jag försöker att träna utan att tänka på vardagen och "måsten". Träningen ska vara fri från måsten, krav och mål. Den är till för att låta kroppen röra sig och tankarna vila. Förutom träning försöker jag nå en balans av att umgås med vänner och med mig själv. Ibland gör jag någon besviken, ibland blir jag själv ledsen om jag inte har ork, men jag har som utgångspunkt med alla jag möter att det är okey om jag inte är på topp och att det är viktigt att jag umgås inte med någon som tar min energi. Det är ett givande och tagande och vänner är till för att finnas där för en, i vått och tort. Förutom små trick och stor dos av medvetenhet tror jag att man får landa i att livet ibland är lite mer än det brukar. Det är så det är och att det är okey. Alla har sin egen mängd av tempo, viljor och mål och man måste utgå från sig själv. Och det är just det att för att utgå från sig själv måste man umgås med sig själv. Och jag tror att man enklast gör det genom tystnad med också kreativitet och puls. Det tar tid att finna sin egen balans och identifiera vad man mår bra av och inte. Livet är till för att läras. X