JAG FÖRSÖKTE

Jag sa, bli inte kär i mig. Jag försökte så innerligt få han att förstå att det inte är någon idé, att någon bara kommer att bli sårad. Försökte kontrollera situationen, behålla lugnet när jag kände hans blick tränga igenom den mur jag byggt upp. Jag vet att om jag faller så gör det ont, det har det alltid gjort. Och min mur är så lätt att rubba. Jag är den som blir sårad, lämnad eller utnyttjad. Som inte har tillräckligt med bevågenhet för sig själv. Jag försöket, verkligen. Jag är det jag som står här med en bismak i munnen. En känsla  av att jag gjorde någon besviken. För att han inte förstod mig, för att jag inte sa det rakt ut. Jag försökte och undvek känslan av tillhörighet, för jag vet att det inte rimmar med mig. Jag får förväntningar och så blir jag ledsen för att jag inte når upp till dem. Eller så känner jag mig kvävd, av mina egna demoner. Jag förstår att för att falla krävs att man vill det. Han som var intresserad av mig har nu tjej. Det berättade han för mig när jag mötte han idag på butiken. Han sa det i förbifarten och jag lådsades som att jag inte hörde det. För jag visste redan att han var tillsammans med någon. Han, som jag var kär i, flyttade jag ifrån och nu hör jag från han då och då på sms. Han och jag som förevigat kommer vara i osynk. Alla som har visat intresse har jag dragit ifrån, för att de jag har fallit för, inte har behandlat mig väl. Jag vet det nu. Jag har varit styrd av dem, på det ena eller andra sättet, och jag vill inte leva så. Då lever jag hellre ensam. Så jag håller dem på avstånd, tills det finns någon som finns där tillräckligt länge. Som ett bevis.Jag vill inte bli styrd av mitt förflutna, men är det så konstigt då? Att vara rädd om sitt hjärta? Jag har mina logiska förklaringar och kan förhålla mig till dem, men jag inte hantera dem. För nu när han hör av sig får jag panik. Panik över att han verkar vilja, verkar tycka att trotts mina tårar är jag okey. X