VIVA LA CORONA VIDA

Så var är livet då, om det inte är fyllt av sorg och skam, glädje och tacksamhet? Vad blir livet utan dessa känslor? Platt, det blir fritt från toppar och dalar. Utan att känna det vi känner kan vi heller inte uppleva den totala. Om vi inte kan acceptera känslorna som finns i oss, kommer vi aldrig att tillåtas att leva på toppen, eller botten. Jag är ibland rädd att mina känslor ska sluka mig, jag kan inte alltid sätta ord på dem. Det bara finns, bara är, och trots att jag intalar mig att älska mig för det, tvekar jag ibland. Jag bär ett samvete, jag bär en känsla av att inte räcka till. Jag bär någonting inom mig som vill släppas lös och när det gör det slår det mig tillbaka. Jag försöker att förklara med det blir aldrig rätt, funderar på om det är min osäkerhet, eller förmåga att stänga av som är problemet.  Jag berättar, men det blir inte rätt. Jag är inte fri, fri i det jag känner. Jag bär för stor oro och rädsla att förlora någonting just nu. Allt jag gör blir fel, känns fel, och det gör mig låg. Jag försöker att förstå varför jag känner som jag känner, men förstår egentligen ingenting. Tänker att jag bör göra ett, eller det andra, och bygger upp någonting som blir alldeles för stort att jag tillslut rasar.  Det är märkligt hur livet blir när inget är som vanligt, och när hemma inte längre är hemma, och när en vardag blir till en ny. Jag är i en förändring, behöver det och vill det, och är rädd. Jag vill vara överallt för att jag trot att det är så jag kan bli älskad, men allt hinns inte med. Allt blir istället inget. Jag är på ett ställe men i huvudet är jag någon annanstans. Jag reagerar på allt, för att jag inte orkar tänka mer. Jag ser och jag gör, men jag är inte här.   Ena kvällen blir lång, andra blir kort. Middag i solen eller på stolen, aldrig känns det det samma. Jag hittar inget lugn i något längre. Vill krypa under täcket när kraven på mig blir för stora. Hjärtat pular och tankarna går, hur ska det gå?  Gatorna fylls av ansiktslösa ansikten som går i rask takt. Ingen vågar knappt andas. Masken täcker ansiktet, solglasögonen täcker ögonen. Vi försöker leva på i något som kallas vardag, där diskhon fylls och tvättmaskinen rullar. Ibland spenderas lunchen i parken, och kvällar på terrassen. Jag vill så mycket mer men får inte tid. X