där under tar vintern aldrig slut

Sedan två veckor är jag i skogsexil, långt utanför staden med bara några hus och tät grön vegetation runt omkring. Har jobbat på Västsveriges finaste café, det på det gamla pappersbruket i Dalsland. Bränt mig på espressomaskinen, skurit i överdådiga tårtor, bytt ut kvittorullar, serverat smörrebröd, spelat the Xx och Fleet Foxes på repeat, tappat rosmönstrade kaffekoppar i stengolvet, sagt vardetbraså och kaffetarnisjälvadärborta. Vissa dagar stendött, andra dagar är tempot i taket hela dagen och svettlagret konstant. Och så, bo hos M. Han den absolut finaste. Springa i skogen, ner till sjön, dricka milkshake på sovmornarna, grilla i trädgården när det är varmt, gosa med syskonbarn, pochera ägg, göra glass, rulla cigg, somna i solen, åka till havet, äta chilli på vardagsrumsmattan, vara nära och prata om allt som är viktigt. Jag ser knappt röken av staden där här sommaren heller, eftersom jag alltid verkar få jobb utsocknes. Imorgon skummar jag den sista mjölken, knyter av mig svarta förklädet och lämnar den här platsen som kommit att borra sig djupt in i mitt hjärta. Tar väskan i hand och ger mig av till barndomshemmet. Till något sorts kontorsjobb jag inte riktigt vet vad det går ut på. Pappersvändande, expeditionstelefon, begravningsbokningar, ringa präst, skriva ut bokningar. Däremellan hitta någon sorts vardag som förhoppningsvis känns fin. Rida på hästar, promenera med hund, springa i skog, bada i sjö, dricka te med päron, kolla på film och läsa bok. Ha något sorts liv där. And live for the weekend.     Har heller ingen dator eftersom den verkligen tappade det och blev tvungen att läggas in. Därav total frånvaro. Men det är ganska bra också. Fjärma sig från the internetz lite. De utslängda kontakterna, identitetsbygget, nätverkandet osv osv. Lite distans bara.   (För att sedan komma tillbaka)