Med tårar i ögonen och ett leende på läpparna

Man kan sitta och äta frukost klockan åtta på morgonen och veta att det är 14 timmar kvar tills man får gå och lägga sig igen även fast man vägrar leva med det. Bo två timmar från landgränsen till Kanada och ha en förhöjd kroppstemperatur tre veckor i rad.  Man kan ha ett godishalsband runt halsen och dansa tills det klibbar fast i håret och man får skavsår på tårna. Man kan doppa fötterna i badkarsvarmt vatten i en grön sjö och ta hundra selfies i badrumsspegeln. Man kan också få ett migränanfall en eftermiddag och sova 16 timmar eller sitta i passagerarsätet på en bil i åtta snäva vänsterkurvor när det åskar ute. Eller äta fem halstabletter på tjugo minuter även fast man vet att man bara får ta en varannan timme. Man kan sjunga så mycket stämmor att man glömmer bort orginalmelodin och prata engelska med en svensk och svenska med en amerikan. Ringa ett samtal till någon 7000 mil bort och säga exakt allt man gått och tänkt på i dagar för att inte ångra allt man aldrig sagt. Äta jordgubbar till middag och vakna sju gånger samma natt av att man drömmer konstiga drömmar. Ibland känns det som att tiden inte går framåt. Ibland blir man omhållen sådär länge också, så att oxytocinet flödar i kroppen och ibland är man uppe mycket längre än man borde bara för att få se ett stjärnfall på den iskallt klara himlen. Ibland sover man intill fläkten i ett desperat försök att bli något nedkyld och sedan fyller vattenflaskan med kranvatten som smakar järn. Kliar på myggbett och ibland kan man tro att man fått borrelia också och så svimmar man nästan av paranoia i badrummet för att man är hypokondriker ända in i ryggmärgen. Ibland drar man fötterna i gruset och skriker i frustration. Ibland går man i kyrkan en söndagsmorgon och ibland åker man och shoppar för att det spöregnar ute. Lägger sig i det blöta gräset för att andas. Tar en promenad förbi ett vattenfall trots att man haft feber tre dagar i rad och den fortfarande inte gått över. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Ibland vill man allt på samma gång och ibland slits man mellan två ovärderliga världar och tvingas välja en av dem. Och så plötsligt är man påväg bort mot delar av sin egen vilja, men för sitt eget bästa. Blandar ihop sina egna tårar med någon annans och tröstas med orden om att "att mötas och skiljas är livets gång, men att skiljas och mötas igen - det är hoppets" och så lovar man varandra att vi ska ses igen utan att veta riktigt säkert om det kommer hända. Och ibland får man lov att leva med det