pussar och minusgrader

Imorse när jag vaknade hade suget i magen redan ett stadigt grepp om mig och jag gick upp innan klockan blivit 05. Jag var startklar redan 05.20. Jesper vaknade strax därpå och gick upp med mig. Vi satt vid köksbordet när den där känslan slog mig igen. Har ni känt det någon gång, att man knappt kan möta någons blick för att man är så rädd att på något sätt förlora ögonblicket? Jag kände det så starkt i min kropp att jag inte kunde titta på honom, - min kärlek till honom. Den är så stor att den är svår att greppa och ibland så rusar tårarna upp i ögonen på mig helt utan anledning pågrund av det. Så jag stirrade ut i mörkret utanför köksfönstret och log. Jesper, jag älskar dig så innerligt. 06.30 var det dags att lämna ett -5 frostigt Sätra. Det är alltid så vemodigt att säga hejdå så tio pussar samt fyra timmar senare satt jag fortfarande på ett tåg bort med tankarna på en annan plats. Åtta av nio reskamrater höll låda i matchande kläder med prinsesstårta då en av oss blir 18 idag. Den nionde mötte upp oss på Arlanda med ballonger innan vi åt lunch och nu sitter vi utanför gate 7 i väntan på boarding. Det finns få saker som trots min flygrädsla gör mig så rofylld som att vara på flygplatser. Som ni kanske förstår har det blivit dags igen, den årliga resan till USA står för dörren och jag tänkte försöka hålla er uppdaterade här! Kramiiis från Arlanda och en mandis med Fanta Exotic